Krönika: Hur hyllar man den störste?

Krönika: Hur hyllar man den störste?

Efter att ha läst lite om hur Färjestad väljer att hylla en av sina största genom tiderna, Håkan Loob (mer om det här), kom jag att tänka på Örebros egen största spelare genom tiderna, Henrik Löwdahl.

En spelare som är född, uppväxt, spelat hela sin juniortid, hela sin professionella karriär i en och samma stad. Han hann trots allt spela 18 matcher i Örebro IK innan klubben gick omkull så jag kan inte skriva samma klubb för det är helt enkelt inte helt sant.

Det är dock en skitdetalj i det stora hela för HC Örebro 90 var aldrig en konkurrent till Örebro IK utan snarare ett komplement. Att han valde att gå till en annan klubb i samma stad är kanske ett enkelt val för en ung kill som inte hunnit bevisa något ännu.

Det faktum att han blev kvar i HC Örebro 90, från och med 2005 kallat Örebro Hockey, resten av sin karriär är desto mer speciellt för att inte säga unikt. Envetet klubbtrogna spelare finns egentligen inte kvar. De har dött ut.

Det är fri marknad som råder och spelare rör sig till de klubbar som betalar bäst eller ger bäst möjligheter att vinna något. Alternativt åker man utomlands med chans för att få uppleva något nytt eller tjäna de riktigt grova stålarna.

Ingen stannar kvar i samma klubb år efter år bara för att man blivit förälskad i de egna färgerna. Eller, jo det finns enstaka lirare ute i landet som är trogna och de ska givetvis hyllas för sin kärlek till den egna klubben.

Om det är smart att vara en och samma klubb trogen hela karriären kan man givetvis ifrågasätta. I fallet Henrik Löwdahl hade han kunnat lämna Örebro tidigt i karriären för att ta chansen att spela med klubbar högre upp i seriesystemet. Det är ingen hemlighet. Vi kommer aldrig få veta vad det hade kunnat leda till.

Efter att Örebro blivit nedgraderade 2004 bara tre säsonger efter att man lyckats gå upp till Allsvenskan var Löwdahl en av de spelare man absolut ville ha kvar i klubben för att kunna gå upp igen. Man gjorde verkligen allt för att se till att det blev så och det gick vägen.

Jag tror dock ingen förväntade sig att det skulle ta hela fem säsonger innan man lyckades gå upp igen, men det var och är ett riktigt nålsöga kvalet mellan dessa serier och just den säsongen man lyckades gå upp var det värre än någonsin. Det fanns egentligen inte på kartan att något lag skulle kunna gå upp till Allsvenskan det året, men Örebro gjorde det och Löwdahl spelade en enormt viktig roll där.

Han fortsatte att ta en viktig roll utan att ta stor plats under hela sin karriär. Att han blev kapten i klubben 2008 och behöll den äran fram tills att han lade av 2016 är knappast något konstigt. Han var en ledare som ledde genom goda exempel och kloka ord. Han gav allt ute på isen.

När han mot slutet av karriären också fick vara med och spela upp laget i högsta serien hade han cementerat sig som klubbens största genom tiderna. All heder till de underbara spelare som varit en del av Örebro Hockey och bidragit till klubbens framgångar, men ingen annan har spelat 18 säsonger för Örebro.

Den enda som ens kommer nära Löwdahls poängtotal är självaste Mozart. Då landar Löwdahl någonstans norr om 600 poäng och Mozart ligger runt 450. Det är svårt att hitta exakta siffror tyvärr.

Samma sak kan man säga om antalet matcher där Löwdahl också landar runt 600 och närmaste är Nalle Johansson på 419. Hade inte Nalle åkt över till Nordamerika i två säsonger och spelat en säsong med Västra Frölunda i Elitserien hade han varit närmare, men hade nog ändå inte kommit upp i Löwdahls total.

Tittar man på andra klubbrekord kan man inte låta bli att småle åt det faktum att det är två av hans kedjekamrater som trumfar honom i tre kategorier: Johan Wiklander i mål på en säsong och Conny Strömberg i både poäng och assist per säsong. I den senare petar faktiskt även Derek Ryan ner Löwdahl en pinne med sin magiska säsong 2014/15 om man ska gå in på detaljer.

För att knyta åter till tanken i inledningen, Färjestad anordnar en heldag till Loobs ära. Vi har nu snart lidit oss igenom två säsonger sedan han valde att lägga skridskorna på hyllan för att istället bli spelarutvecklare och sedan juniortränare. Det faktum att han blev just spelarutvecklare bara stärker bilden av den ödmjuka människa han är.

Istället för någonting flashigt och häftigt som TV-expert eller krönikör väljer han att hålla sig i bakgrunden och utveckla nya spelare till klubben. Han väljer att lägga sin tid på att hjälpa andra att bli bättre. Det behövs fler spelare, och människor, som Henrik Löwdahl. Inte bara inom hockeyn utan också i samhället som stort.

Nu har klubben verkligen chansen att göra något stort och ge tillbaka till den störste i klubbens historia. Det jag kan se som ett påtagligt problem för Örebro är att Löwdahl är inte en person som sökt rampljuset och hur man hyllar den störste med ett påtagligt evenemang utan att göra det ”för stort” är en mycket svår konst.

Jag hoppas och ser verkligen fram emot hur Örebro Hockey kommer att hantera detta. Jag har inga direkta tvivel om att det kommer att bli vackert. Jag har bara svårt att föreställa mig hur man ska göra det för att samtidigt hylla honom för den stora människa han är och samtidigt respektera hans karaktär.

Jag hoppas även att man tog till sig av den motion som kom upp på årsmötet inför säsongen och hissar respektive spelare i den tröja de faktiskt spelade i och inte samma tröja som det är idag.

3 thoughts on “Krönika: Hur hyllar man den störste?

  1. Hemska tanke verkligen. Det hade verkligen förändrat en del. Speciellt om det hade skett innan klubben gick upp.

    Han hade nog fortfarande setts som en av de största, men idag är han väl _den_ största.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *