Lång krönika: Konsten att inte bygga ett lag

Lång krönika: Konsten att inte bygga ett lag

Årsbokslutet är ute och det är ungefär så illa som vi väntade oss, men ändå var det svårt att inte hålla igen känslorna av besvikelse och ilska över hur klubben har skötts under den gångna säsongen, men med det arbete NA-sporten lagt ner har det även kommit fram andra detaljer från tidigare säsonger som visat på att detta var mer eller mindre oundvikligt att detta skulle hända.

Det har tydligen funnits en mentalitet med att man ska kunna budgetera med att gå till slutspel. Inte bara denna säsong utan även tidigare säsonger. Man har alltså chansat med att laget ska prestera så pass bra att man ska nå över en tröskel och få in pengarna som behövs för att gå plus-minus-noll. Det här har inte Pontus Gustafsson varit ensamt ansvarig för, absolut inte. Det är hela styrelsen som varit del i det beslutet. De pengar det är fråga om är extra sponsorpengar och intäkter från fler hemmamatcher.

Tror ni att någon av dessa personer resonerar på samma vis med deras egna bolag eller ens privata ekonomier? Jag tror inte det, men med klubbens pengar och framtid så har man tyckt att det är OK att chansa på att det kan gå vägen mot slutet av säsongen.

Lite, eller mycket, historia först

Nu måste vi vara helt uppriktiga med att Örebro Hockey gick upp till SHL under en säsong där allt verkligen gick åt helvete under första halvan av säsongen. Efter det var nog i stort sett alla inställda på att drömmen om SHL fick vänta en säsong till. Sedan vände allt och laget fick försvaret att fungera och började vinna matcher. Problemet var bara att man var låååångt ifrån toppen av tabellen vid det laget.

När det sedan blev dags för att spela kvalspel uppåt går lagets stora stjärna Jared Aulin sönder. De få uns av hopp som fanns blev ännu färre. Då klev Marcus Weinstock in och gjorde en helt utomjordisk kvalserie, tillsammans med ett i övrigt högpresterande lag, och Örebro tog sig till SHL. Det var magiskt och underbart på alla sätt och vis, men nog fasen sladdade de in i finrummet aningen plötsligt.

Klubben var nu i SHL, men var långt ifrån redo för det. Klubben hade redan börjat planera för en säsong till i Hockeyallsvenskan och värvat därefter. Det var lätt att se i truppen och det som var generellt sett synligt utåt, men nu har man även förstått att det var mer som inte var redo och inte heller riktigt blev det under de säsonger som passerat.

Sedan SHL-entrén har Örebro tagit bristande beslut om och om igen. Bristen på hockeykunnande och att man lyssnat på fel personer har på något sätt funnits där bakom de fyra år som gått i SHL. Man inledde första säsongen med en tränare som hade två säsonger som huvudtränare i Hockeyallsvenskan. Han värvades med tanken om att det skulle bli en säsong till Hockeyallsvenskan. Att man sedan inte valde att ta in någon med mer rutin var ett stort misstag. Jag var duktigt besviken när Patrik Ross valde att säga upp sig, men såhär i efterhand får man väl erkänna att han hade tagit på sig en övermäktig uppgift och att han lämnade och gav utrymme för någon annan mer erfaren var nog rätt beslut ändå.

Man valde även att satsa på SHL:s billigaste målvaktspar. Lagets viktigaste utpost bemannades av två relativt unga målvakter utan någon egentlig SHL-erfarenhet och som var väldigt beroende av ett väl fungerande försvarsspel där de kunde spela sin täckande stil á la Andreasson. Detta tillsammans med att Pontus Gustafsson gick ut och sade ungefär att man skulle ha SHL:s bästa backar. Han blev rejält hånad för det och det med viss rätta. Han hittade en del bra backar, men Örebros backlinje var långt ifrån SHL:s bästa. Det var kanske en ledtråd om hans hockeykunnande.

Säsongen efter fick man jackpot med Derek Ryan och Julius Hudacek i högform. Det var verkligen som … en bal på slottet. Örebro pressade Växjö i kvartsfinalen och hade de gått vidare är jag ganska säker på att de även hade pressat Skellefteå då de haft förvånansvärt lätt för dem under säsongen. Jag vet inte om det var hybris som började byggas upp där, men det känns lite som att man antingen inte lyssnade på rätt personer eller lyssnade på fel personer i kommande värvningar.

Sedan dess har Örebro desperat, verkligen desperat, sökt efter en ersättare för Ryan. Först kom Jakub Petruzalek som hade rejält personligt bagage efter förlusten av sin flickvän, men också skadeproblem. Sedan fick man in Justin Hodgman som hade knappt spelat en match tidigare under säsongen. Han hade också duktiga skadeproblem och var uruselt tränad när han kom, men den horribla attityden överskuggade allt annat.

Lägg där till att säsongen innan hade man gett både Marko Anttila och Ville Viitaluoma monsterkontrakt långt över marknadsvärde. Nu kom båda in och var starkt bidragande till att rädda kvar Örebro i SHL, men båda överpresterade också något otroligt. Det var långt över något annat de gjort tidigare. De pengar som de fick var inte rimligt och det hämmade klubben.

Och nu senast hade vi Joakim Andersson som inte spelade en enda match för Örebro under säsongen som gick. Han verkar dessutom ha värvats mot läkares rekommendation. Om jag inte missminner mig har det varit protester vid andra stjärnvärvningar också, men det medicinska teamet ska tydligen hålla sig på sin kant. Enda gången jag vet med mig att de fått rätt var med Sebastian Lauritzen som ryktades till Örebro, men stoppades.

Sedan får man inte glömma att första säsongen hade Örebro Daniel Sondell som offensiv back. Enda gången jag känt att han verkligen har ersatts var den första gången Petr Zamorsky anslöt. Då var han i bra form och spelade bra hockey över hela isen. Tyvärr kom han aldrig riktigt upp i den nivån igen, men det ska man inte enbart beskylla honom för. Örebros försvarsspel havererade helt enkelt. Varken Jakub Krejcik eller Dominique Heinrich klarade av att fylla den rollen heller, men de hade behövt höja sig ordentligt från sina tidigare respektive nivåer för att göra det.

När man sedan tog in Libor Hudacek var jag skeptisk till om han var tillräckligt bra, men det fick jag äta upp. Han hade en OK första säsong och han var riktigt bra, offensivt, den andra. Han hade en bra kemi med Greg Squires och Marcus Weinstock. Squires som även han var en lyckad värvning i min bok. Nu verkade han inte passa in i det spel som klubben vill spela feamöver, vilket är synd, men det hela löste sig nog bra för honom ändå i och med hans KHL-kontrakt.

Sedan blickar vi framåt

Problemet med alla deras felvärvningar är inte bara att de i sig kostar pengar. Alla panikvärvningar som görs under och mot slutet av säsongen för att ersätta dem kostar också massor med pengar. Laget underpresterar och publiken sviker lite, vilket kostar ytterligare pengar. När de stora värvningarna inför säsongen slår fel kostar det ofantligt mycket mer helt enkelt. Det är dyrt som bara den att hitta spets mitt under en säsong.

Det har varit alldeles, alldeles för många dyra floppar och för mycket prestige i stora namn. Ett annat problem är att man inte lyckats hitta spelare att addera till stommen i laget. Stommen börjar bli äldre och det känns inte som att det har funnits något riktigt långsiktigt tänk trots att man suttit på presskonferenser och sagt att det är det man gör. I själva verket har väldigt mycket handlat om att rädda dagen eftersom de stora namnen floppat ett efter ett.

De två spelare som tillkommit sedan SHL-spelet påbörjades och som kan kallas stommespelare är väl Daniel Viksten och Viktor Ekbom. Möjligtvis att man ska räkna in Alexander Hellström där nu med i och med hans långa kontrakt. I övrigt är det namn som redan fanns i klubben: Marcus Weinstock, Kalle Olsson och Johan Wiklander. Det är de tre spelare som varit med klubben en längre tid. Det blir sex spelare allt som allt i stommen.

Nog för att andra klubbar också gör misstag i sina värvningar, men jag tror inte att någon annan klubb i SHL kan visa upp lika många och framförallt dyra misstag som Örebro kan under de fyra år som gått. Örebro har helt enkelt fått spendera en massa tid och pengar på att leta sistaminutenspelare som kan hjälpa laget hålla sig över strecket när säsongen lider mot sitt slut.

Med det sagt känns det bra att vi nu får en organisation som styrs om från grunden och jag hoppas att man i det tar till vara på det som klubben gjort väldigt bra under dessa fyra år. Arrangemang och stämning i arenan är SHL-toppklass och det har man inte råd att bli sämre på. Att man sedan tagit in personer med specifik hockeykompetens för att sköta om det sportsliga känns ju bra. Den trupp som klubben presenterat hittills känns mer spännande än på länge och då kostar den troligen en bråkdel, och det ska in fler spelare med lite spetskompetens.

Däremot kan jag tycka att en del av den kritik jag får läsa om Mikael Johansson känns aningen lustig. Han sägs vara en förvaltare istället för en utvecklare. I dagsläget har jag svårt att se det som något negativt. Klubben har byggt upp bra saker och dessa saker måste tas om hand. Däremot får man verkligen intrycket av att mycket annat i klubben har varit saknat tillräcklig styrning. Den biten kan han säkerligen hjälpa till med med tanke på hans historik inom industrin. Att det även saknats kompetens kring det rent sportsliga bör vara hyfsat åtgärdat i och med att Niklas Johansson tagit rollen som sportchef.

I dagsläget är det viktigare att styra upp mer än något annat. Sedan om Johansson inte är rätt man att leda Örebro när allting har fallit på plats och klubben behöver ta nästa på något vis, jag vet inte exakt vilket det skulle vara i dagsläget, får man helt enkelt ge sig ut och söka efter en ny ledare. I dagsläget känns Johansson som precis rätt person att ha. I framtiden? Vem vet. Ledare kan också utvecklas. Så gammal är nog inte Johansson att han inte kan lära sig nya saker.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *