Nyårskrönika 2016

Nyårskrönika 2016

Hur ska man sammanfatta den här halvan av säsongen då? Örebro ligger långt ner i tabellen och det är svårt att se något direkt ljussken i andra änden av tunneln, men nog finns det ändå en del att glädjas åt ändå i det större perspektivet.

Efter tre säsonger där laget mer eller mindre etablerat sig i SHL ställde man upp målsättningen och gick ut stort inför säsongen med att nu ska man vara ett lag som utmanar om guldet. Inga ursäkter eller undantag. Styrelsen hade gett general manager Pontus Gustafsson uppgiften att värva ihop ett lag som täppte igen luckorna som fanns under förra säsongen, den tredje, när laget föll tillbaka efter en annars mycket lovande andra säsong där man tog till slut åkte ut mot Växjö efter en väldigt jämn och otroligt underhållande kvartsfinal.

Kvartsfinalen

Det kan vara den bästa ishockey jag upplevt i Behrn Arena och när jag tänker tillbaka blir jag alldeles varm i kroppen. Framförallt den sista matchen, vilket kan tyckas är lite lustigt eftersom Örebro förlorade hemma, men som laget genomförde matchen kan man inte annat än bli glad. Visst, försvarsspelet var inte direkt lysande alla gånger, men när man hade en offensiv och kämpaglöd av hög klass så lyckades laget ändå att göra match av det. När Henrik Löwdahl vallade in pucken via målvaktens rygg från bakom mål efter att sekunden innan ha missat sitt friläge… rysningar när jag tänker på det.

Förra säsongen genomförde Örebro nästan helt utan centrar och sett till det material man ändå hade och hur de misslyckade värvningarna kom att störa laget är det svårt att vara speciellt besviken över slutresultatet. Det var ett lagbygge som fick kämpa, positioner kastades om hela tiden för att för stunden kunna ställa bästa möjliga lag på isen även om det innebar att en del spelare hamnade på lite ovana positioner.

Vilken lirare han är…

Och med tanke på spelare som spelar på ovana positioner, Marcus Weinstock … Jag hoppas han avslutar karriären i Örebro. Fortsätter han såhär finns det goda förutsättningar att #20 hamnar i taket i framtiden. Han må inte ha spelat i landslaget och vara värmlänning, men med tanke på hur han var starkt bidragande till att Örebro gick upp i SHL och har både innan och efter det varit rena järnmannen, ställt upp för laget villkorslöst, och dessutom blivit en bättre spelare under tiden trots svåra uppgifter.

Att ta sådana kliv som han gjort efter att ha passerat 30 är det nog inte många spelare som gör. Han har utvecklat sitt spel med en fysisk nivå och defensivt ansvarstagande som inte funnits tidigare och när han kopplar det med sitt eminenta spelsinne och fina skott är det svårt att hitta mycket att klaga på. Fortsätter han såhär finns det få anledningar till varför man inte skulle hissa honom i framtiden.

Jag tycker inte heller han är en produkt av att han spelar med Libor Hudacek och Greg Squires. Han är ingen påläggskalv i den kedjan utan snarare en extremt viktig komponent i den. Det har givetvis hjälpt honom när båda dessa herrar också tagit kliv framåt. Squires har alltid varit en fysmonster med ben som aldrig står still. Han visade redan förra året att han var en duktig puckbehandlare och hans underliggande siffror är imponerande. Libor Hudacek har tagit ett stort steg framåt och det över hela planen där man nu faktiskt kan se honom jobba hemåt, men givetvis är det hans offensiv som sticker ut mer än något annat. Han är det närmaste vi varit en ny Derek Ryan sedan den senare lämnade klubben.

Värvningarna

Styrelsen ställde vissa krav på de nya spelare som skulle in. De vill ha yngre, utvecklingsbara spelare som går in bra i gruppen. Det blev till slut Tom Wandell och Joakim Andersson. Den första hade en väldigt lovande försäsong, men har efter det kört fast (tillsammans med resten av laget, undantaget de tre ovan). Den andra har knappt ens tränat med laget efter att han visat sig ha en skada som krävde en ganska omfattande operation som kommer ta resten av säsongen att hämta sig från.

Även om man utan tvekan kan se att Tom Wandell har kvaliteter som spelare, han har en hög hockey-IQ och tar ett stort defensivt ansvar, så känns han väldigt feltajmad offensivt. Han har inte haft den här rollen på väldigt länge och han är nog mer felplacerad än fel spelare i laget. Han ersätter snarare Anders Eriksson än Derek Ryan i det här laget.

Joakim Andersson är det svårt att säga mycket om. Han är utan tvekan en misslyckad värvning i den mån att han inte satt sin fot på isen i Behrn Arena, men i dagsläget får man nog snarare se det som ett sparkapital. Han är en spelare som kan växa fram till en framtida ledare. Han är fysisk och har ett bra hockeysinne. Han är ingen playmaker, men en stor, tung center som visar vägen med ett oömt spel. Det sura är att vi inte fått se detta, men jag ser verkligen fram emot att se honom i den rödvita tröjan nästa säsong.

I skymundan av dessa har man värvat ett par spelare som inte haft det helt enkelt. Siim Liivik var nog mest av allt ett önskemål från förre tränaren Kenta Johansson som ville ha in lite tuffhet och någon som kunde stångas framför mål. Ett omodernt feltänk i mitt tycke. Inget ont om Liivik som verkar vara en skön karaktär, men han är för dålig för SHL. Dominique Heinrich kom in med fina lovord från EBEL där han fullkomligen sprutat in poäng, men steget upp till SHL har visat sig aningen högt. Han inledde säsongen rätt hyfsat, men han har tyvärr inte lyckats få till det utan står på ganska rejäla minus idag.

Örebro valde även att inte förlänga med Henrik Lundberg och istället ta in Axel Brage från Vita Hästen. Jag sade redan innan säsongen att detta kändes väldigt mycket som en rockad utan någon större kvalitetsskillnad och det känner jag nog fortfarande. Brage har gjort det helt OK, men han kan inte riktigt rädda laget när försvaret inte håller ställningarna. Det var exakt samma sak som fällde Lundberg. Nu har Lundberg gjort det riktigt bra i Västerås, men tyvärr haft bekymmer med skador. Med tanke på att det är Brages första säsong kanske man kan hoppas att han nästa säsong kan ta ett kliv till i sin utveckling och då borde han kanske kunna utmana Julius Hudacek om förstaspaden. Den senare har kanske inte direkt rosat marknaden heller. Han lyckas inte hålla upp sin lägstanivå, men han visar stundvis ändå att han har en grymt hög högstanivå.

Michael Haga. Den norska speedkulan som knappt hinner med i sina egna dragningar. Så många gånger har man sett honom sätta fart genom mittzon, finta bort en eller två spelare, ta sig in i zon med fart och sedan blir det inget av det för hans medspelare hänger inte med eller så har han otur med pucken. Det senare menar jag verkligen. Han har inte riktigt flyt med puckstudsarna och det är nog i viss mån för att det går så himla fort och han har inte riktigt kontroll när det går som snabbast. Han och Joel Mustonen har dock visat på lite kemi vid tillfällen, men de har inte spelat tillräckligt tillsammans för att man ska kunna spinna vidare på det.

Unge Gustaf Franzén har vi knappt fått se. Han skickades snabbt ner till Vita Hästen och även om han gjort det bra där är det svårt att säga mycket om det. Han är just nu tillbaka i Örebro och jag gillar det jag ser när han är på isen, men han är just nu en hårt kämpande fjärdecenter med gott om potential. Det är jag helt OK med. Han är ung och kommer bara att bli bättre, men jag förväntar mig inte att han ska vara den som får laget att vända på steken.

Vad hände egentligen?

Under förra säsongen var det flertalet matcher som Örebro förlorade med nästan tvåsiffrigt. Det känns bisarrt att skriva. Med tanke på hur ovanligt det är att lag förlorar med så stora siffror i SHL lyckades Örebro göra det med jämna mellanrum under förra säsongen. Det var nästan surrealistiskt att uppleva. Nästa match var allt ungefär som vanligt igen. I år har laget lyckats undvika att förlora med riktigt så stora siffror, men istället har den allmänna nivån på försvarsspelet varit avgrundsdjup.

Det är inte så att Örebro har helt odugliga backar. Tre av dem var trots allt landslagsbackar förra året och försvarsspelet med i stor sett samma kärnuppsättning såg inte alls så illa ut två säsonger sedan. Det verkar snarare som att alla andra går framåt och Örebro tappar. Örebro blir konstant överspelade i egen zon och går bort sig så många gånger per match att man blir ledsen när man tänker på det. Det är professionella spelare som inte verkar veta vad de ska göra på isen.

Örebros spel har fallit sönder och samman. Det finns inte längre. Allt handlar om att låta det andra laget spela sitt spel och sedan bara försöka jaga och hänga med. Det är helt och hållet ohållbart i dagens SHL.

Det här ska inte vara omöjligt att råda bot på. Allt fokus bör dock ligga på att få försvarsspelet att fungera igen. Tyvärr duger det inte med att bara spela igelkottsförsvar och bara skyffla ut pucken så snabbt som möjligt utan man måste vinna pucken, behålla pucken och gå till motattack. Just nu misslyckas Örebro med minst två av tre moment.

Dags att vända blickarna framåt

Det är nyårsafton och det känns som det varit full storm från det att pucken släpptes i öppningsmatchen mot Färjestad. Med det nya året runt hörnet vill man ändå försöka släppa allt det onda som varit och försöka blicka framåt. Jag hoppas inte eller ens tror att det kommer att ske några mirakel, men jag vill ändå inbilla mig om att det kommer att bli bättre. Det är inte så att de måste bygga om hela laget för att det ska fungera. Det räcker egentligen med att de kan få spelare att komma upp till den nivå vi sett dem spela på tidigare i sina respektive karriärer.

Örebro har under dessa fyra säsonger blivit ett namn i hockeykretsar igen.

Örebro har fått en arena med hög standard värdigt ett SHL-lag.

Örebros juniorverksamhet är numera av högsta klass där samtliga tre lag utmanar i toppen av sina respektive serier. Spelare knackar på dörren till a-laget.

Det pratas hockey i Örebro. Utöver att allt handlar om ÖSK:s oändliga svit med säsonger i högsta serien utan en seger kan det handla om ÖHK:s försök att hänga kvar i SHL.

Efter närmare 40 år utanför högsta serien tog sig Örebro tillbaka till finrummet. Om de var väntade eller önskade att göra så av övriga lag är en annan historia. Att Örebroarna vill ha ett lag i SHL råder det inga tvivel om. Publiken är fantastisk. Att det efter fyra år av med- och motgångar, mer av det senare kanske, fortfarande drar nästan fullt hus varje match är verkligen kul att se.

Det är viktigt att också lyssna på sin publik och framförallt sina mest trogna fans som finns i arenan, åker på bortamatcher och stöttar laget oavsett hur det går. Det är tyvärr för mycket snack och för lite verkstad inom Örebro Hockey just nu. Det händer säkert bakom kulisserna, jag hoppas i alla fall det, som vi inte vet om, men bristen på kommunikation utåt skapar ganska stor irritation.

Den ena spelarintervjun efter den andra på hemsidan där det mesta som sägs är floskler hjälper inte tyvärr. De kan säga hur många gånger de vill att det känns bra, att de är på rätt väg, att de går in i varje match som om den var den viktigaste de spelat. Om de sedan inte visar det på isen blir det bara ännu värre.

Just nu känner jag mest att de krav som ställs på spelarna är för låga. Många sitter på utgående kontrakt och just nu känner jag inte att det är många av dessa som man ”måste” förlänga. Att vi sedan vet att många av dessa kan bättre eller att det verkar finnas betydliga systemfel hjälper inte.

Jag vill se ett Örebro som spelar som ett lag. Ett Örebro som kämpar för sina färger. Jag saknar laget Örebro. Ge mig laget Örebro som står upp för det rödvita, som ser till att Örebro har ett lag i SHL även nästa säsong, som visar att hockeyn är här för att stanna.

Oavsett hur det här kommer att sluta kommer jag att fortsätta följa och stötta Örebro Hockey. På något sätt kanske detta kan vara hälsosamt för klubben och laget. Det gick lite för lätt under den andra säsongen och nu efter två väldigt svaga säsonger kanske de inser att det krävs mer för att lyckas. De har underskattat sitt motstånd.

Visst har det varit underbart att kunna följa laget i SHL under dessa år och drömmen om ett guld lever alltid kvar, även om det inte blir av i år. Jag vill bara att de ger sig själva chansen att faktiskt slåss om det.

Med det sagt önskar jag er alla ett Gott Nytt År och hoppas att ni alla fortsätter att stötta laget. Det behövs mer än någonsin just nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *