Slåss eller Dö?

Slåss eller Dö?

Nu är jag för första gången riktigt orolig för klubbens framtid. Vi har varit här tidigare. Sett undermåliga prestationer, långa sviter av förluster utan något tydligt ljus i tunneln. Vi har till och med sett ett kvalspel. Nu är det dock allvar.

Något är fel i truppen. Insatsen som levererats i match efter match och som nu har gett oss nio raka förluster är uddlös, lealös och fullständigt huvudlös. Alla lag har tuffa perioder. Bra lag avslutar dem snabbt och studsar vidare.

Bra lag kraftsamlar, bygger spelet kring sina styrkor och hittar med desperation och vilja sätt att vinna matcher på. Inget av det finns i Örebrotruppen just nu. Det enda vi ser är rädsla och ängslighet, och ännu värre; en ovilja att släpa sig fram på ögonlocken för att rädda klubbens framtid.

För det är vad som krävs nu. Gör inte armarna och benen jobbet får du ta till viljan. Hjälper inte heller det får du slåss för dit liv, kravla dig fram raklång på ögonlocken tills du är i mål. Vad som erbjuds är avvaktan och en ovillighet att göra det som krävs och ta sitt eget ansvar för att vända situationen.

Vi ser om och om igen spelare överkompensera för att de tänker för mycket eller inte alls. De över- eller underarbetat situationer, ingen tycks riktigt tro att detta kommer gå vägen. Att vi kommer att överleva och undvika kval. Tvärtom. Vi agerar som att kvalet redan var ett faktum.

Mest troligtvis är det också så. De nya namn vi har på väg in är vårt sista hopp. De kommer till en grupp individer som just nu tillsammans befinner sig i botten på ett stort svart mentalt hål, men som av någon anledning inte hittar vägar för att samarbeta och ta sig ur det hålet.

De fortsätter famla i mörkret utan ledning i hopp om att svar ska levereras till dem från någon annan. Det är dock de själva som måste tvinga fram de svaren. Från sig själva. Vad krävs för att vi ska vända detta? Att vi lyckas återvända till den passionerade viljan att vinna vi uppvisade tidigare under säsongen.

Problemet är bara att ingen riktigt tycks veta hur. Gruppen ser på avstånd ut att falla sönder i splittring och individualism ju längre förlustsviten varar. Vi bli passiva och avvaktande i hopp om att någon annan ska lösa situationen.

Eller så överkompenserar vi. Sundblad pratar om att skydda målet, och vad händer? En hel femma inne framför eget mål helt utan hänsyn till var motspelarna är och en slumpstuds levererar pucken till en motståndare som enkelt får spika i ytterligare en spik i kistan.

Mönstret upprepas om och om igen. Vi ser närbilder på en synbart arg och spottande Sundblad. Vad hjälper det när truppen inte tycks kunna ta instruktioner eller eget initiativ för att korrigera riktningen. Det är just det som gör att jag nu är oroligare än jag någonsin tidigare varit för klubbens framtid.

Åker vi ut hävdar Mikael Fahlander att vi som bäst har ekonomi för att bli ett mitten- eller bottenlag i Hockeyallsvenskan. Om vi ens klarar oss från konkurs (min egen farhåga, inte Fahlanders). Det är den tyngden som vilar på spelarnas axlar. Det är den pressen de har på sig.

Det tycks ha gett det mentala kollektivet punktering. Vi fortsätter slira utan att få fäste, och även om jag tror att alla åtminstone försöker så befinner vi oss nu i situation som helt och hållet är vår egen kreation.

Det är det mest oroande av allt. Att ingen tycks frodas under pressen och växa till den härförare vi behöver just nu. Någon som kliver i bräschen – eller ännu bättre – skapar en bräsch och leder resten av manskapet genom den! Just nu kurar allihop i skyttegravarna och hoppas att eldstöten snart är över. Det är dags att greppa bössorna och skjuta tillbaka. Annars blir skyttegravarna bara en grav. Inte bara för laget, men för hela föreningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *