Vaddå hockeykultur?

Vaddå hockeykultur?

Cover image by: unsplash-logoChris Liverani

”Ordet kultur kommer från latinets cultura som betyder ungefär ‘bearbetning’, ‘odling’ och ‘bildning’ och som i sin tur härstammar från colo ‘odla’.[1] Begreppet har fått en väldigt vid betydelse och avser i vid bemärkelse all mänsklig aktivitet. Kultur har dock främst två betydelser: andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster.” – Wikipedia

Vad är egentligen hockeykultur? Vi hör det ofta nämnas. Inte helt sällan i nedsättande termer om det rör konkurrenter eller lag vi som supportrar inte gillar. Örebro är ju en given måltavla med tanke på vår relativt nya status som SHL-lag och som den förhållandevis unga förening vi är.

Det är ett ämne på mångas läppar när de mindre uppstickarlagen kommer på tal i uppflyttningssammanhang mot slutet av säsongen. Det diskuterades året då Karlskrona stormade fram mot en plats i högsta ligan.

Kultur är i princip något alla lag har. De är hockeylag, således har följaktligen alla lag hockeykultur i någon form. Case closed eller? Nja. Det är uppenbart så att viss kultur i detta sammanhang är bättre än annan kultur. Annars hade det inte ansetts vara ett underlag för om ett givet lag har ett större eller mindre existensberättigande i hockeyns finrum relativt ett annat lag.

Leksand brukar dyka upp i denna sorts diskussioner. Det anses inte sällan att deras närvaro i högsta ligan har en positiv inverkan på hockey i allmänhet. En stor och dedikerad supporterskara. Fullpackade bortasektioner. Är det deras hockeykulturella bidrag?

Tveklöst är det en del av Leksands kultur. Det är en identitetsmarkör de bär. De kör sina sånger, sin ritual, och de går på bortamatcherna också och bistår med att fylla arenorna (och kassakistorna). Såklart att man från övriga föreningar och ligan tycker att det är ett positivt tillskott av hockeykultur.

Det passar också definitionen av kultur ovan. Det är en form av socialt nedärvda levnadsmönster vi pratar om. Deras identitesmarkörer lyser igenom i sättet att föra sig på match i form av stor uppslutning, sånger och ramsor samt förväntningar.

Det är inte hela sanningen. Kulturen är ju präglad av historien. De traditionella drakarna som Leksand, Brynäs, Djurgården, Färjestad har under många år byggt sin identitet och kultur. De har både sportsligt och supportermässigt definierat de procedurer, rutiner och filosofier som tillsammans bildar vad man skulle kunna kalla en identitet eller kultur.

Lag som Örebro och Karlskrona har naturligtvis också en kultur, men i många fall är den inte lika traditionstung eller gammal. De nedärvda levnadsmönstren har helt enkelt inte existerat lika länge som för de etablerade lagen och har därmed inte växt fast på samma sätt. De är mer lättrörliga och flyktiga. Än så länge.

Vad är då eftersträvansvärt när det gäller hockeykultur? Diskussionerna förs ofta på ett sätt som mer än bara antyder att det finns eftersträvansvärda kvaliteter som vissa lag har, och som andra saknar. Kvaliteter som gör de sistnämnda lagen mindre värda en plats i SHL än de förstnämnda.

I huvudsak tycks det röra sig om antalet bortasupportrar lagen lyckas släpa med sig till matcherna. LIF och DIF är väl kanske bäst (säger jag utan att orka kolla hur det faktiskt ser ut). De fyller hallarna med sin breda supporterbas. Och det är ju inte konstigt att det är så. De har ju kultuuuuur.

Vi som kämpat utanför högsta serien i många, många år har fått se den lokala marknaden (antalet potentiella supportrar för ett hockeylag) vända sig till andra städers lag eftersom vi själva saknat närvaro Elitserien/SHL i så många år. Vi supportrar vänder oss ju då till den mest attraktiva produkten på marknaden. I mitt fall blev det Brynäs.

För andra som saknar min intellektuella kapacitet och snudd på fläckfria omdöme blev det Leksand. Till exempel. Vissa av oss gjorde en självklar rockad när Örebro gick upp. Brynäs ligger mig fortfarande varmt om hjärtat, mycket för deras historia och kultur, men de är klara och tydliga fiender på isen nu. Ett hinder på vägen till framgång för mitt Örebro.

Så ett av kriterierna för att anses ha en ”hockeykultur” är storleken på supporterskaran. Och eftersom vi redan konstaterat att alla lag per definition har någon slags kultur så måste vi ju också subjektivt bedöma vilka kulturella attribut som är positiva. Så då kan vi sluta oss till att en stor supporterbas är en positiv markör.

Det här stämmer ju dock inte riktigt väl ihop med den definition som WikiPedia ger oss ovan. Möjligen då att stöd för det lokala laget går i arv generation till generation genom föräldrar som tar med sina barn på matcher eller sätter de i förenings ungdomsorganisationer så att juniorverksamheten kan börja producera närodlade talanger.

MODO har till exempel deklarerat en återgång till rötterna efter försök att värva in nordamerikansk kompetens för att lyckas. Det gick ju som vi vet inget vidare. Därför söker man sig nu tillbaka till det som har gjort klubben så framgångsrik. Fokus på lokala talanger och förädling av dessa. Grannens grabb står på blålinjen.

Det är deras kultur och också en åtråvärd DNA-markör att ha. Förmågan att producera bra spelare och använda dessa för att bygga en historik som inkluderar framgång i kulturen. En historia av att vinna. Det har inte vi heller.

Det hade inte heller Växjö när de gick upp. Det talas ofta om att de är ”plast” (fullständigt idiotiskt uttryck för övrigt). Men faktum kvarstår att de är vinnare. De bygger för framtiden på multipla fronter och lever inte på gamla meriter. De skaffar helt nya och säkrar sitt arv. Ett budskap som kan ärvas vidare över generationerna. De flåsar de gamla trötta drakarna i nacken.

Här kommer ytterligare en aspekt av hockeykulturen in. Nämligen den om dess spridning. Går vi bara på vilka som redan bär med sig ett stort mått av hockeykultur förlorar vi ju potentialen i dess spridning. Rimligtvis borde myllan vara bördigare i exempelvis Blekinge än i Storstockholm när det gäller att sprida hockeykulturen i Sverige som helhet?

I Dalarna är utrymmet för tillväxt (omfattande sådan vill säga) också mer begränsat. Där finns en hockeytradition sedan tidigare. Intressanta lag med livskraftiga stammar av supporters. För svensk hockeys bästa borde det rimligtvis vara en vinstaffär att fler hockeykulturellt svältfödda regioner tar sig upp i SHL och blir kvar där tillräckligt länge för att hockeykulturen ska hinna växa och frodas.

Så oavsett hur eller vad ”hockeykultur” definieras som har även vi det. Vi saknar historiken och alla de där bragderna som måste till för att vi ska få en plats i det riktiga finrummet. Det som gör Örebro Hockey till en angelägenhet för andra än oss på Närkeslätten. Det är som JN27 sa på forumet:

”[…] historia är också till för att skrivas.” – JN27

Dags att börja skriva historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *