Först och främst vill vi önska alla besökare ett riktigt Gott Nytt År! Jag hoppas tomten kom med paket av rätt storlek och tyngd till alla.

Det har varit ett väldigt turbulent år och verkligen inte på ett bra sätt. Klubben gick under 2016 ut med att nu jäklar skulle det satsas mot toppen av tabellen trots att trenden snarare var det motsatta. Klubben hade om och om igen misslyckats med att fylla den enorma luckan efter Derek Ryan och konsekvent spelat sämre och sämre, men det blundade man för.

Då valde man att satsa svenskt istället genom Joakim Andersson och Tom Wandell, men man gjorde det helt fartblint. Joakim Andersson spelade inte en enda match under hela sin första säsong som Örebroare eftersom han hade allvarliga skadebekymmer när han värvades. Wandell hade under många år i NHL och KHL haft en väldigt defensiv roll och klarade inte alls av omställningen till förstacenter.

Det är absolut inte dessa två spelares fel att det inte gick som det var tänkt. Det var den sportsliga ledningen som helt bär skulden för detta misslyckande. När det sedan även framkom att klubben spenderat mer pengar än den hade tillhanda och ett årsmöte av sällan skådat kaos … Då var det inte lätt att hålla huvudet högt som en rödvit supporter.

Ordförande och general manager fick ta emot väldigt mycket hårda ord och det med rätta. Klubben hade värvat flertalet spelare i början av detta år för att försöka säkra kontraktet. Kommunikationen som sedan var mellan de två som var ansvariga för detta och resten av styrelsen har sedan inte varit helt bra. När alla spelare kommit in har det visat sig att pengarna fanns inte där. Man kunde inte betala räkningarna.

Revisorerna gick sedan på linjen att ansvarsfrihet inte skulle beviljas. Något som i general managerns fall inte heller gjordes. När det sedan skulle röstas om ordföranden skedde en massa konstiga saker som till slut ledde till att han faktiskt beviljades ansvarsfrihet mot all rimlighet. Det var utan tvekan det mest amatörmässiga och röriga föreningsmöte jag deltagit vid.

När antalet röstberättigade medlemmar i en SHL-klubb som närvarar vid ett årsmöte går att räkna på ett normalt antal fingrar och tår då förstår man vilket enormt demokratiproblem som klubben har. Nu verkar medlemsantalet ökat något sedan dess och jag hoppas verkligen att det innefattar medlemmar som ställer andra krav än att få en ryggdunk tillbaka då och då. Örebro Hockey blev ett åtlöje inom svensk idrott tack vare två personers agerande.

Nu har mycket hänt sedan dess och säsongen började på ett nästan magiskt bra sätt. Trots att spelarbudgeten blev akut rejält kapad under våren, när det visade sig att det inte fanns några pengar i kassan, lyckades nye sportchefen Niklas Johansson ändå värva ihop ett gäng som inledningsvis spelade till sig en hög med poäng med ett spel som var riktigt frejdigt och mest av allt bombsäkert defensivt.

Tyvärr dog det av något och laget har dalat neråt i tabellen sedan dess. Just nu är det ingenmansland som gäller och risken är utan tvekan att det är där det slutar när alla matcher är spelade. Det är ett glapp upp till lagen som innehar slutspelsplatserna och just nu känns det långt ifrån säkert att Örebro skulle kunna ta in det.

Jag tror inte att Örebro kommer att behöva kvala efter säsongen. Laget har ett spel och en defensiv som borde kunna hålla laget ovanför strecket. Det har dock blivit väldigt uppenbart att utöver förstalinan är det en väldigt tunn trupp som Örebro har att hållas med. Det är inte förvånande egentligen, men lite av en besvikelse att övriga spelare inte kunnat leverera bättre.

Bröderna Spink har på sätt och vis varit en behållning. De kom från ingenstans och kan mellan varven bjuda på tvillinghockey á la Sedin, men de ligger också i botten av statistiken av insläppta mål. När klubben sedan också lyckades värva Victor Bartley alldeles innan säsongen skulle börja kändes helt plötsligt backlinjen inte alls så farligt svag längre, men istället gör han bröderna sällskap i botten av samma statistik.

Tyvärr har varken Bartley eller Daine Todd lyckats infria förväntningarna. De ska vara toppbackar i den här serien, men alltsom oftast blir man frustrerad över hur de lyckas släppa till chanser och mål i baken. Istället vill jag hylla en kille som Linus Arnesson som kom något otestad in från Providence Bruins och varit en klippa. Viktor Ekbom fortsätter att spela sitt spel. Han blockerar mycket skott, men också försökt utveckla sitt offensiva spel även om det varit tungt på sistone.

Alexander Hellström är nog den som fått motta mest kritik, från mig i alla fall. När vi fört statistik på hans corsi i matcherna har det visat sig att han lever något enormt mycket på sin backkollega och ensam blir han som ett svart hål mellan varven. Han skrev inför säsongen på ett treårskontrakt och ska i och med det vara en bärande pelare i detta lag. Det är han inte. Jag tror att det kontrakt som skrevs var med förra sportgruppen.

Jonathan Andersson kom från AIK där han varit något fruktansvärt dominant, men skador hade hållit honom tillbaka sista säsongen där. Han har verkligen visat också varför han var en av Hockeyallsvenskans bästa backar. Han är snudd på landslagsklass i vissa matcher och får han bara produktionen att lossna lite så kommer han också att få spela i blågult inom kort.

När man sedan talar om Gustav Backström känns det som att det finns väldigt delade åsikter kring honom. Ska man vara rent krass och kolla enbart på siffror så presterar han riktigt bra på SHL-nivå. En stabil back med positivt inflytande på spelet. Det som sticker i ögonen på en del är nog då att han fortfarande gör misstag som han kanske borde växt ifrån vid det här laget. Jag personligen tycker det vore synd att släppa honom efter säsongen. Han växer hela tiden och jag tror han med tiden kan jobba bort de brister som finns kvar. Det är förstås lätt att dra paralleller till Bobbo Petersson här, men jag tycker Backström gått fram betydligt mer än Petersson gjorde under tiden i Örebro.

Sedan får man ge en eloge till Arvid Aronsson som kastades in i SHL när skadorna kom och gjorde sitt yttersta. Om han verkligen var redo är lite svårt att säga. Hans väldigt defensiva spelstil känns lite otajmad med resten av laget ibland, men han har under alla omständigheter gjort det bra. Nu på slutet har också Lukas Pilö fått chansen och han har verkligen visat framfötterna. Jag har inget ont alls att säga om honom utan bara hyllningar. Killen övertygar verkligen.

Även om Tom Wandell hade en väldigt tung första säsong i Örebro har han verkligen vuxit ut nu under sin andra säsong. Han har varit en av lagets absolut bästa spelare i nästan varje match. Han tar ett stort defensivt ansvar samtidigt som han har hittat en grym kemi tillsammans med Jere Sallinen och Sakari Manninen. Den förstnämnde var jag lite halvt skeptisk till inför säsongen, men han har visat att han gått framåt sedan sist han var här och blivit en mer komplett spelare.

Sakari Manninen var nog inte lika känd för många när han kom hit, men jäklar vad han övertygat under den senare delen av säsongen. Han började inte speciellt bra och hade inte många medstuds. Det sades att den hårda träningen hämmade honom, men efter ett tag så lossnade det även för honom och jäklar vad bra han har varit. Nu är problemet att han lär få chansen att spela OS-hockey med Finland istället.

Joakim Andersson har äntligen börjat spela match i den rödvita dressen, men någon stjärncenter har han inte visat sig vara. Det må ha varit en fantastisk debut hemma mot Mora för honom, men det har varit ganska mycket mellanmjölk sedan dess. Han kanske kan växa till sig mot slutet av säsongen, det finns tecken på det i alla fall, men hittills har han varit en ordentlig besvikelse måste jag säga. Hans skador, som i flera, har givetvis hämmat honom och det kommer ta tid för honom att komma igång igen, men än så länge känns det inte riktigt som att han gjort det.

Annars har mycket handlat om två åldersmän i Örebro Hockey: Marcus Weinstock och Johan Wiklander. Den förstnämnde har varit en av lagets bästa poängproducenter och fortsätter att visa att han har mycket att bidra med på SHL-nivå. Wiklander har istället varit i den andra änden av spektrumet och varit utanför laget stora delar av säsongen, till och med utlånad, men lyckades revanschera sig lite i senaste matchen.

Niklas Sundblad kom under slutet på förra säsongen och införde då en superdefensiv hockey som skulle få stopp på alla insläppta mål. Vem hade kunnat ana att Kentas passiva ”vänta-på-att-motståndarna-anfaller,-försök-vinna-puck-och-kontra” eller Tornbergs ”vi-kör-på-känslan-match-till-match” skulle visa sig läcka som såll? I år har han istället valt en mycket mer proaktiv spelmodell med hög press och fart. Det har fungerat hyfsat, men laget känns inte helt och hållet kapabelt att spela så samtidigt som det under säsongen varit en del tränarbeslut som känts tveksamma. Vi får se vart det bär hän.

Det finns mycket mer att prata om, till exempel Libor Hudaceks ojämna insatser, men någonstans måste jag ändå runda av detta. Det har varit ett tungt år, men med nye VD:n Mikael Johansson med tyglarna i hand känns det som att vi är på rätt väg igen. Inte minst som ett välfungerande företag utan svågerpolitik och kompisgäng som fattar beslut som de inte har kompetens för.

Jag ser fram emot 2018 som ett spännande år. Om det blir slutspel vet jag inte, det känns som en bonus bara i detta läge. Inför säsongen var det samma känsla. Det ska bli ett sant nöje att följa laget även under nästa år. Jag är helt säker på att Niklas Johansson har mycket spännande saker han vill släppa under våren och jag tror att nästa säsong kommer bli en av de bästa hittills i Örebros historia. Denna ska vi bara försöka reda ut och det gör vi bäst genom att stötta laget, fylla arenan och sjunga med i 14-3:s ramsor och sånger.

God fortsättning alla hockeyvänner!