Krigarmentalitet

Krigarmentalitet

Vad innebär det egentligen att ha en ”krigarmentalitet”? Jag har faktiskt ingen aning, men eftersom det är så praktiskt skaffat att det är jag som skriver den här krönikan så har jag helt godtyckligt kommit på en definition.
Att ha krigarmentalitet innebär därför att man uppvisar en okuvlig vilja att leva upp till de krav man ställt på sig själv.

Jag tycker det är en rätt fiffig definition. Dels för att det var jag som kom på den för bara någon minut sedan, men också för att den innehåller många intressanta delar. För en krigarmentalitet är inget man bara får till skänks. Det är inget tränaren kan gjuta i spelarna innan eller under en match om den inte funnits där innan.
Han kan väcka liv i den. Locka fram den med ett brandtal, en utskällning eller annan form av psykologiska mekanismer. Fansen kan göra detsamma.

Ta Leksand till exempel. Deras ”Krigare! Krigare!” som sjungs av en röststark klack, ibland en hel hall om det är riktigt uppsluppet och helgmatch med tillhörande ölkaggar. Det kan vara en Pavlovs klocka. Ett sätt att trigga de signalsubstanser som behövs för att spelarna ska pressa sig över gränsen.
Stämningen spelar såklart en viktig roll här. Men det förutsätter att övriga ingredienser finns på plats. Nämligen den okuvliga viljan att leva upp till de krav varje spelare måste ställa på sig själv.

Det i sin tur förutsätter ju att kraven är tillräckligt högt ställda. ”Idag ska jag inte snubbla på egen blålinje” duger inte. Dessutom misstänker jag att det är för konkret för att utgöra någon stärkande effekt när skiten träffar fläkten. Och skiten har en tendens att träffa fläkten i hyffsat hög fart när Örebro är involverade. I alla fall i år.
Den kravbilden måste ju ha masserats fram under många år och är beroende av allt från föräldrastöd till juniortränarhjälp, men också på spelarens personlighet.

Om man nu, mot all förmodan, lyckas samla en grupp spelare med just dessa attribut, egenskaper och krav på den egna prestationen så betyder inte heller det något om man inte lyckas, som det så vackert kallas, ”får ihop gruppen”.
Trots att det är min krönika, och jag som dikterar premisserna för vad som är rätt och fel i den, har jag svårt att få ihop den här biten. Jag tror dock, nej jag är snudd på övertygad om, att en krigarmentalitet krymper om den inte får utrymme att frodas och växa av sig själv.

Såhär tror jag att det kan se ut när man lyckas. Det amerikanska OS-laget 1980:

Snacka om att ha en okuvlig vilja att leva upp till de krav man ställt på sig själv. Ingen annan ställde kraven på laget. De var borträknade och nedskrivna redan innan turneringen började.

Eller Tre Kronor mot Finland i ”den vändningen”:

Det var nog fler än jag som fruktade för Per-Johan Axelssons liv när vi såg Mats Sundins krigarfejs i närbild.

Men hur når man då dit?

Tänk så här; för att våga lyckas måste man våga misslyckas. Och ett misslyckande är när man inte lyckas nå de krav man ställt på sig själv, eller de krav som gruppen kollektivt kommit fram till att man ska ställa på alla som vill vara med och leka.
För krav betyder ingenting om man inte på något vis ställs till svars när man inte når dem. Jag tror det är här nyckeln till att kittla fram den där krigaren i varje spelare. Nämligen att bygga en miljö krigarmentaliteten frodas.

För kollektivets vilja och kravbild måste vara den grund från vilken all framgång springer. Du ställ till svars genom att ni delar en strävan att ta er över ribban. Den gör man endast genom fruktan för att svika de ideal gruppen gemensamt står för. Inte en fruktan som kommer utifrån. En fruktan som drivs av din egen okuvliga vilja att leva upp till de krav du ställt på dig själv.
För det krävs en harmonisk grupp. En grupp som slutit sig samman. Och det gör man inte med gnäll, skäll eller anklagelser. Det är tålamod, uppmuntran och benhård tro på att gör jag mitt jobb till 100% kommer jag inte svika de andra. Du bär din broders börda. Så fort du ställs till svars med anklagelser eller skambeläggning blir du istället din broders börda. Och den mentala ryggsäcken kommer att få dig att sjunka allt djupare i en nedåtgående spiral av negativitet.

Det är kanske just detta som oroar mig mest i år. Inte för att jag har ett öra i omklädningsrummet och kan ta tempen på spelartruppen. Men för att alldeles för många tycks för ofta bli just den där bördan. Det får mig att fundera på om gruppen har just de ingredienserna vi behöver för att se den där krigarmentaliteten på mer regelbunden basis än hittills.

God Jul.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *