Årets skämt blir lite av en så kallad metavariant. Det vill säga det finns inget skämt i sig utan det är mer en observation av ett annat skämt. Jag vill inte dra uppmärksamhet från det som var årets säsong som var något av ett skämt i sig.

Problemet var att ingen skrattade.

Jag hade börjat med att dra upp riktlinjer för en hel hockeyreligion, men sen började jag pilla med AI-genererade bilder som skulle föreställa de olika gudarna och allt jag fick ut från de olika verktygen var extremt korkade och inte minst sexistiska saker som jag inte kunde använda.

Vem fan spelar ishockey med två klubbor och inga benskydd?  En målvakt utan galler för ansiktet? Och varför är kvinnorna som spelar hockey halvnakna och männen i full mundering? Ni får ursäkta, men jag är inte speciellt imponerad av dessa AI-bilder efter denna väldigt utdragna laboration.

Tillbaka till denna säsong som får stoltsera som årets aprilskämt istället.

Det har varit ett utdraget sådant. Grunden lades redan i april 2022. Mikael Johansson aviserar att man ser Stefan Bengtzén som sin långsiktiga GM när det blir frågor om hur långt kontraktet är. Där och då reagerar ingen riktigt på vad det är han säger, men han har alltså som första VD tillsvidareanställt en general manager.

En historisk händelse. Något motivering till varför man väljer att bryta mot alla normer och anställa tillsvidare istället för på ett bestämt antal år har vi aldrig fått mer än att Mikael Johansson såg honom som klubbens långsiktiga GM.

Mikael Johansson fick sedan sparken tidigare i år. Förtroendet var förbrukat. Bråket om pensionerna blev droppen för styrelsen. En smutskastning av det egna varumärket som togs i ett försök att spara några kronor, och det var givetvis medias fel att det fick så mycket uppmärksamhet och att Örebro Hockey framstod som dåliga.

Bitterheten i det citat som släpptes efteråt var ovärdigt en professionell organisation.

Intensiteten i skämtet byggdes upp vidare med flera händelser under förra säsongen.

De väljer att nobba en av seriens bästa spelare i Rodrigo Abols. Av Abols version att döma försökte inte ens Örebro att behålla honom när Rögle låg på. Abols som ville vara kvar. Abols som såg Örebro Hockey som klubben som gav honom chansen på riktigt, som utvecklade honom såpass att han fick ett NHL-kontrakt.

Klubben väljer att inte förlänga med Niklas Johansson och släpper honom mitt under säsongen till Västerås. Någon riktig ersättare finns fortfarande inte och Örebro Hockey har inte haft en riktig sportchef på över ett år, med all respekt för experimentet med Niklas Eriksson.

De väljer att inte förlänga med Niklas Eriksson. Ett beslut som dock var betydligt mer välgrundat än beslutet kring Abols. Det beslutet i sig tänker jag därmed faktiskt inte var ett direkt felaktigt sådant. Problemet var att man valde att värva Johan Hedberg, med rätt lite förarbete och en närmast komplett trupp hårt drillad efter Niklas Erikssons modell.

En modell som rimmar rätt dåligt med den hockey som Johan Hedberg vill spela. Hedberg vidhåller sin spelmodell likväl och tvingar hårt jobbande spelare som bara vill leta sig in på mål för snabba, farliga chanser att istället visa tålamod, cirkulera och vara kreativa med hur de ska hitta den där riktiga chansen.

Vad händer med Niklas Eriksson då? Jo han blir sportchef. Något han inte har någon erfarenhet av, men han utgår från hur han som tränare hade velat bygga ett lag, med långsiktighet och plikttrogna, hårt jobbande spelare.

Problemet var alltså inte i mitt tycke att man valde att inte behålla Niklas Eriksson som tränare.

Problemet var att man istället gav honom ansvar att bygga laget som någon annan skulle träna. En tränare som själv inte gjort jobbet ordentligt med att kolla upp sin nya arbetsgivare, något som kommit fram på senare tid, men Örebro hade inte heller gjort jobbet ordentligt utan kastade sig bara över ett av de hetaste namnet i tränar-Sverige istället.

Nu står vi alltså här utan VD, men med en heltidsanställd general manager som ingen utanför styrelsen har något direkt förtroende för. En tillförordnad VD i form av Magnus Löwdahl är på plats. En person många av oss nog har förtroende för, men hans tid är begränsad och han ska främst se till att föreningen kan fungera och göra klart utvärderingen av den sportsliga organisationen.

Hur det inte skulle innebära en utvärdering av Stefan Bengtzén vet jag inte. Han är ju högst ansvarig för den sportsliga verksamheten.

Ingen sportchef finns det heller och det namn som nämns om vartannat som det uppenbara alternativet, Thomas Fröberg, som utgår ifrån Karlstad och gjort så under hela sin tid i Oskarshamn, känns lite trött i all ärlighet. Samtidigt finns det inte många alternativ, eller varför inte Martin Filander som nu lämnar Oskarshamn han med och som har en stark Örebro-anknytning sedan innan?

Nej, det var faktiskt ett skämt insprängt i denna annars rätt sorgliga text.

Jag hade helst inte dragit in damlaget i detta efter den mycket fina säsong som de gjort och den organisation kring laget som nu äntligen finns på plats, men herregud vad det krävdes påtryckningar från spelarna själva för att det faktiskt skulle bli en riktig damsatsning.

Så visst, vill ni dra uppbyggnaden på skämtet redan tillbaka till 2020 så tänker inte jag stoppa er.

När styrelsen sedan säger att tagits många bra beslut också under denna tid har de så klart rätt i det, men det normala är inte att en VD skyddar en GM med sitt eget leverne när det ena felbeslutet efter det andra leder till att klubben är på väg mot att kvala sig ur högsta serien.

Nu vände det som tur var, men om någon tror att ett förlorat play-in mot Luleå skulle vara någon form av plåster på det öppna sår som fortfarande gapar öppet så misstar de sig grovt. Denna säsong var ett skämt där man drev med supportrar och medlemmar.

Så mycket av det som Örebro Hockey byggt upp under flera år revs ner och när det känns som att det blir prestige och inte ödmjukhet som styr då är det svårt att känna någon större drivkraft längre.