Historia: Örebro IK – Ett ekonomiskt perspektiv 1989-1998
Den här texten fokuserar enbart på Örebro IK:s ekonomiska problem som började på slutet av 1980-talet. Om du vill läsa om Örebro IK:s sportsliga framgångar kan du gå till någon av delarna nedan.
Även om Örebro IK formellt sattes i konkurs 1999-01-15 efter att de inte lyckats betala sina skatteskulder hos Kronofogden började problemen långt, långt tidigare.
Till konkursförvaltare utsågs advokat Åke Söderström. Han hade själv varit ordförande för klubben under säsongen 1984-85 och var således väl bekant med föreningen i stort, men då hans engagemang var så långt tillbaka i tiden fanns ingen anledning att misstänka jäv samtidigt som det var av intresse att hitta en förvaltare som förstod framför allt idrottsföreningar, men också Örebro Ishockeyklubb.
Men som sagt, problemen började långt tidigare. Långt, långt tidigare.
Säsongen 1988-89
Örebro tar sig till kvalserien för tredje gången på tre år, men lyckas inte gå upp. Det har satsats friskt nu flera år i rad. Örebro avslutar säsongen med minus 2,8 miljoner på sista raden. Det börjar knaka i fogarna, rejält. [1]
I efterhand skulle det visa sig att klubben var på obestånd redan nu och i över tio års tid skulle den befinna sig i mer eller mindre samma obestånd, men på grund av välvilja från sponsorer och borgenärer lyckades klubben överleva för stunden.
Säsongen 1989-90
Tidningarnas Telegrambyrå fick verkligen till det i rubriken på deras text om Örebros ekonomiska problem: ”Många ören fattas i Öre-bro”. Som Örebroare själv vill jag ju påpeka att Öre i Örebro hänvisar till grus eller stenar på gammalsvenska, men lite vitsigt var det väl antar jag. [1]
Den 28:e november 1989 väljer Örebro Hockey att frysa alla utbetalningar. Klubben tar kontakt med advokat Staffan Carlbäck och ger honom fullmakt och uppdraget att utreda klubbens ekonomi samt ta kontakt med klubbens fordringsägare i hopp om att nå en ackorduppgörelse.
Örebro IK hade förhoppningar om att han skulle kunna nå uppgörelser liknande de som Djurgårdens IF fick igenom i juni 1987 där de bara behövde betala 25% av sina skulder. Den totala skuldbördan hos Örebro IK uppgick till 4,3 miljoner, varav den senaste säsongen hade adderat 2,8 miljoner.
Förhandlingarna gick bra i det stora hela, men MoDo som Örebro var skyldiga 275 000 för en spelarövergång sade nej till ackorduppgörelsen. De insisterade på att de skulle får 50%, men gav med sig till slut. Lite är bättre än inget. En ackorduppgörelse går bara igenom om samtliga fordringsägare accepterar den. [1]
Pengar till att betala ackorden kom genom extra stöd från sponsorer. Lagom som ackorden var betalda dök det upp ytterligare skulder på cirka 700 000 kronor. Några mer detaljer kring vilka skulder detta var eller vad de kommer ifrån har jag inte lyckats hitta. [2]
Trots ackorden avslutades säsongen med en balanserad förlust på 571 000 kronor.
En ny regel instiftas
Det ska sägas att detta ledde till att kommande säsong röstade Svenska Ishockeyförbundet igenom en ny regel som gav dem rätt att degradera en förening som hamnat på obestånd och genomför en ackorduppgörelse. Det var kanske inte det arv som Örebro IK hade hoppats lämna efter sig, men de är ansvariga för att denna regel kom till. Det ska dock sägas att Örebro IK var långt ifrån den enda förening som genomfört ackorduppgörelser, men de har tillskrivits den tvivelaktiga ”äran” för denna regel inom ishockey.
Som Örebro-supporter kan det också vara intressant att veta att Linköpings HC var den första förening som drabbades av denna nya regel säsongen efter när de flyttades ner till Division 2 efter att de stoppat alla utbetalningar.
Örebro IK hade lyckats avvärja det hela genom ett lån på 800 000 kronor från Örebro kommun. Föreningen fick lånet utan ränte- eller amorteringskrav, men det skulle återbetalas inom fem år.
Utöver ackorduppgörelsen startade föreningen även ett aktiebolag som företag och privatpersoner skulle kunna köpa in sig i.
Säsongen 1990-91
Säsongens resultat landade på minus 1,7 miljoner kronor, på en omsättning av 8 miljoner. Örebro IK fortsatte blöda pengar och ny ordförande Jan Larsson var mycket kritisk till hur tidigare styrelsen hade hanterat ekonomin efter ackorden betalats. [2]
Föreningens intäkter fortsätter att gå åt fel håll samtidigt som klubben vidhåller samma nivå av utgifter.
De totala skulderna låg på cirka 2 miljoner i detta skede.
Säsongen 1991-92
Den 21:a november 1991 hade Kronofogden stämt möte med Örebro IK. Skatteskulden var nu uppe i 771 704 kronor utöver de cirka 1,5 miljoner klubben var skyldig andra parter. Enligt den betalningsplan som fanns skulle Örebro IK ha betalt 900 000 kronor i slutet på oktober, men det blev endast 100 000.
Klubben hade fryst alla spelarlöner till 2000 kronor i månaden i november. Tanken var enligt Jan Larsson att spelarena skulle få tillbaka mellanskillnaden i ett senare läge när det var ordning på ekonomin igen.
I december 1991 hade skatteskulden växt till 976 000 kronor. Kronofogden kom då med en betalningsanmaning, vilket gav klubben till 1992-01-07 för att betala skatteskulden. Antingen allt på en gång eller minst 500 000 och en tydlig avbetalningsplan för resterande beloppet.
En sponsorgrupp gick då in som garant för skatteskulden och gav Örebro IK en fin start på det nya året. En avbetalningsplan sattes upp och de bestämde att se över denna i augusti månad. Den innebar att Örebro IK betalade in 250 000 direkt, samt 150 000 som förfallit i december 1991 och sedan 25 000 fram till augusti, plus en marknadsmässig ränta på diskontot plus åtta procent.
Den 31:a mars 1992 begärs Örebro IK i konkurs av spelarna Anders Vikberg och Ove Olsson. Klubben var skyldiga dem totalt 57 000 i obetalda löner. Anledningen till att de gjorde det var att om de väntade längre än så skulle de inte vara garanterade att vara del av den statliga lönegarantin ifall föreningen gick i konkurs. [3]
Ordförande Jan Larsson hade dock förhoppning om att kunna lösa skulden inom de närmaste dagarna och att de således skulle kunna återkalla konkursansökan, men det skulle ta längre än några dagar.
Spelarna företräddes av Handelstjänstemannaförbundet. I början på året hade de och Jan Larsson träffats för att få till en principöverenskommelse. Det blev upp till Örebro IK att ta fram en reell garant att pengarna skulle betalas. De möttes sedan i Tingsrätten för att förhandla den 27:e april 1992.
Revisorerna har nått en brytpunkt och de rekommenderar inte längre ansvarsfrihet för styrelsen.
Säsongen 1992-93
Den 2:a november 1992 nådde klubben en ny uppgörelse med Kronofogden. Kronofogde Ingemar Ankner hade haft en ängels tålamod, men även det skulle ta slut så småningom. Trots en utebliven betalning på 488 000 kronor fick klubben till mitten på december på sig för att presentera en relativt snabb avbetalningsplan som reglerade skulden senast till våren.
Klubben hade riktat in sig på Örebro kommun igen. De hade bett om att få låna 900 000 och kommunstyrelsen hade godkänt lånet. Nu var det dags för kommunfullmäktige att aktualisera beslutet på eftermiddagen den 27:e januari 1993.
Såväl Nerikes Allehanda som Örebro-kurirens ledare ansåg att kommunen skulle neka lånet. Örebro IK hade misskött ekonomin för mycket och för länge nu. Fullmäktige kom också att rösta emot lånet, men de gick med på att omvandla de 400 000 som föreningen var skyldig kommunen för hallhyra till ett lån på ett år. [4]
Örebro IK initierade en insamlingskampanj och fick på tre dagar in 215 000 kronor. Långt ifrån de 500 000 som de behövde, men en bra start. [5]
Men Ankners tålamod var slut. Den 17.e februari 1993 lämnade han in en konkursansökan och Jan Larsson blev rasande: [6]
Det är oförsvarligt av statens tjänsteman att agera på det här sättet.
På det här sättet riskerar staten att förlora hela beloppet. Jag fattar inte hur Anker, som är i skattebetalarnas tjänst, kan agera så här.
Örebros skatteskuld var uppe i 955 847 kronor och Kronofogden ville ha betalt innan sommaren. Örebro IK:s motförslag innebar en första betalning på 200 000 och sedan 90 000 kronor i månaden fram till 1 maj 1994. Väl där skulle man sondera läget igen och lägga upp en ny plan.
Det hela skulle dock avdramatiseras ganska snabbt. Den 8:e mars 1993 kom Örebro IK och Kronofogden överens om en avbetalningsplan. Sponsorer hade åter igen skjutit till pengar.
Kritiken från revisorer kvarstår gällande rutiner och underlag, men de anser att styrelsen agerat på ett sådant vis att ansvarsfrihet är befogat.
De riktar dock stark kritik mot hur föreningen rapporterat skatter:
risk för åtal föreligger avseende brott mot uppbördsförordningen då oriktiga uppgifter lämnats avseende innehållen skatt och utbetalda bruttolöner.
Säsongen 1993-94
Jan Larsson kliver av efter några stormiga år och duster med Kronofogden. Stefan Wallin tar över och det är det ett berg av skulder han får ärva. Vid årsskiftet har Örebro IK närmare 5,6 miljoner i skulder.
Lasse Håkansson skriver i Expressen: [7]
Fem ishockeyklubbar har fordringar på 220 000 kronor för gamla spelarköp, ett bolag har skatteskulder på 350 000 kronor. Föreningen är skyldig spelarna 250 000-300 000 kronor i obetalade löner. Effekterna har blivit att flera spelare hotas av vräkning från sina bostäder.
Klubben har lagt upp en femårsplan som fordringsägarna också accepterat. Tanken var att det skulle vara strängt tilltaget kring utgifterna och det var i allra högsta grad aktuellt att sälja spelare om läget kom.
Vi försöker vara realister och gör allt vad vi kan för att ingen ska
förlora på oss. Tron kan försätta berg, den ska göra ÖIK till en också
ekonomiskt stabil klubb igen – Ordförande Stefan Wallin
Till våren 1994 är skatteskulden nere i 197 000 kronor efter nya insatser från sponsorer för att rädda klubben. [8]
Den 5:e november 1993 lämnar Örebro IK in en polisanmälan då man upptäckt att en person förskingrat pengar från föreningen. [9]
Det handlar inte om några miljoner, men det är en tillräckligt stor summa för att vara betydande. Mer vill jag inte säga – Ordförande Stefan Wallin.
Säsongen 1994-95
Tränaren Martin Karlsson får nog av de ekonomiska problemen. Mitt i sin andra säsong och andra raka med spel i Allsvenskan väljer han att hoppa av. Han kommenterar till Aftonbladet: [10]
Men jag kan inte motivera mig längre, när klubbens ekonomiska bekymmer bara tycks öka.
Jag känner ingen inspiration längre.
Klubbens skuld var 4,8 miljoner vid årsskiftet. Löner till spelare hade släpat under året och någon ersättning för vårserien verkade inte komma heller. Martin Karlsson fortsätter:
Någon gång får det vara nog. Klubben är skyldig mig åtskilliga kronor. Delar av skulden är ända sedan fjolårets säsong. Senast vi fick betalt var i mitten av november.
Tidigare spelaren Lars Molin får ta över och slutföra säsongen, men lönen för jobbet skulle dröja. I september 1996 har han fortfarande inte fått betalt.
Björn ”Nalle” Johansson klev också ner i båset och det verkar hjälpt laget komma samman. [11]
I februari 1995 dras en ny insamlingskampanj igång, men denna gång är det inte klubben själva som gör det utan supporterklubben Red Vikings tillsammans spelare i föreningen. [11]
Skatteskulderna var per den 7:e februari 280 000 kronor och hallhyra på 218 000 kronor släpade efter. Skulden minskar något till säsongens slut, till 4,7 miljoner. Cirka en tredjedel var uteblivna spelarlöner.
Den 13:e mars 1995 väntade nya konkursförhandlingar, men supporterklubben kämpade på bäst de kunde med att få in pengar. Örebroarna verkade dock lite ledsna på att hela tiden skjuta till nya pengar till en krisande klubb:
Ibland får man nästan övertala folk…men innerst inne vill alla ha en ishockeyklubb här i stan, – Lars Reineborg från Red Vikings. [12]
Säsongen 1995-96
Den 13:e juni 1995 hålls ett upptaktsmöte där det bjuds på bra och dåliga nyheter. De bra är att konkurshotet är avvärjt, men de dåliga är att det finns inga spelare att bygga ett lag av. Mer än hälften av av lagets spelare hade man lyckats sälja till andra klubbar. En fjärdedel av de som är kvar kommer att leta ny klubb. Kvar är sju till åtta spelare som kan tänka sig spela kvar.
Hyresskulden till kommunen hade man lyckats reducera till 420 000 kronor, men hälften var man tvungen att betala under sommaren.
De sportsliga prestationerna speglade också ekonomin. Tränare Jan-Åke Andersson får sparken halvvägs genom säsongen och ersätts av Tommy Carlsson.
Örebro hamnar ändå i negativt kval, men lyckas undvika att ramla ur Division 1.
Säsongen 1996-97
Konkurshotet fortsätter att hänga över klubben, men ambitionerna om Elitserien är åter tillbaka. En ny miljonsatsning lanseras av klubben.
Föreningen lyckas engagera 30-talet företag som sponsrar med pengar öronmärkta för kommande satsning. Dessa pengar ska förvaltas av en separat intresseorganisation. Inledningsvis fick föreningen ihop 600 000 kronor, men förhoppningen var mellan en och två miljoner. [13]
Det skulle senare visa sig att det förkommit kreativ bokföring under dessa år och styrelsen skulle bli polisanmäld.
Säsongen 1997-98
Lars-Gunnar Jansson återvänder för att leda den nya satsningen mot Elitserien som sportchef. Han plockar in en toppmålvakt och lockar tillbaka storbacken Robert Karlsson. Lennart Källén kommer in som junioransvarig, inklusive Hockeygymnasiet.
Nye ordförande Stefan Wessling pratar om en ny, proffsigare förening. Det finns fortfarande skulder på mellan 2,5 till 3 miljoner som tynger klubben, men de är under kontroll vill man ge sken av. [14]
I september anordnar Örebro IK Intressenters Företagargrupp en soaré som lyckas samla in 100 000 kronor till föreningen, men deltagandet var lågt överlag. Endast 20 av 60 medlemmar dök upp.
Om vi ser på det kortfristiga skuldläget så är det precis lika jobbigt som tidigare år. Likviditeten är tuff. Den stora skillnaden är att vi fått ner de långfristiga skulderna ordentligt – Curt Gruvaeus. [15]
Ett nytt möte kallades senare på hösten där man hoppades få in minst lika mycket till.
Göran Ohlson
Göran Ohlson anställs som klubbdirektör också för att jobba mot sponsorer och för att driva in pengar till klubben. Det är den så kallade Förtroendegruppen inom stödföreningen ÖIK Intressenter som tar initiativet till detta. [16]
Ohlson hade bara tillträtt och fick direkt försöka lösa sitt första konkurshot. Ett krav på 100 000 kronor, men redan dag två stod föreningen utan telefoner eller faxar då Telia ledsnat och stängt av dem efter krav på 40 000 kronor. Ohlson fick själva gå in som borgenär för att det skulle lösa sig.
De ansåg att klubben tappat kontrollen över ekonomin och det senaste bokslutet inte var sanningsenligt. De hade fog för detta. Ohlson fick stöd av Örhlings Redovisningsbyrå som mer eller mindre jobbade gratis med att kartlägga klubbens ekonomi. Tanken var att gå tillbaka fem år först, men de insåg tidigt att de var tvungna att gå tillbaka mycket längre än så.
Totalt kom man upp i 188 personer och företag som föreningen var skyldiga pengar.
Ohlson kunde sedan konstatera att någon bokföring hade inte förts mellan maj och oktober 1997. En månad senare kallade han till stormöte för att informera alla om läget. Till exempel kunde man konstatera att skulderna uppgick till 4 419 124 kronor, inte 2 538 810 kronor som bokslutet hade sagt.
Under säsongen görs också flera spelarförstärkningar. Brad Buram från Kanada, Andrei Brodnik från Slovenien, Nicklas Hillbom som närmast kom från Tjeckiska högstaligan, men laget lyckades ändå inte ta en plats i allsvenskan efter jul.
Buram värvades som back, men under säsongen flyttades han upp som forward, vilket gjorde att till play off mot Skellefteå ställde Örebro upp med endast fem backar. Trots en heroisk insats uppe i Skellefteå lyckades man inte följa upp det hemma utan säsongen tog slut i första rundan redan.
Med en månad kvar till årsmötet jobbar nye ordförande Göran Ohlsson med det han kallar för ”överlevnadsprocessen”. Han målade upp en positiv bild i pressen och gav sken av att sponsorer vill fortsätta stötta föreningen. Han annonserade också det sportsliga målet: ’’superallsvenskan 2000’’. [17]
Hans primära problem låg i att få in pengar till nästa säsongs verksamhet samt de skulder på 3 miljoner som fortfarande släpade.
Två tidigare anställda väljer att skicka in varsin konkursansökan i april 1998. Det är Odd Johansson som verkade som juniortränare mellan 1995 och 1997, och Roger Adolfsson, tidigare kanslist. Det handlar om uteblivna löner som klubben trots förhandlingar inte kunnat presentera en plan för att kunna betala. [18]
Klubben lyckas lösa dessa tvister innan årsmötet i 20:e april 1998.
Lars-Erik Ohlsson träder fram
Under föregående år hade Lars-Erik Ohlsson jobbat med att jaga in sponsorintäkter, men fick gå i september med motiveringen att han inte dragit in tillräckligt med pengar. Han hade lagt upp en treårsplan för klubben och han hade börjat bearbeta och dra in pengar redan år ett, men när han påpekade att lönen släpade med nästan tre månader blev han inkallad på möte.
Han är uppenbart bitter över hur han bemötts av klubben, men berättar också följande: [19]
Jag vill starkt ifrågasätta den ekonomiska kompetens som fanns i klubben. Bokslutet för 1996-97 var anpassat för ÖIK Intressenter. Tack vare sponsorintäkter på 985 000 kronor så hamnade bokslutet på 300 000 kronor plus. Det finns bara kvitton på 300 000 kronor varför det borde ha varit ett minus på 350 000 kronor.
Gällande varför han fick gå:
Jag kallades till dåvarande ordföranden Stefan Wessling som sa att han hade uppdrag från ÖIK Intressenter att säga upp mig. Annars skulle inte klubben få några mer pengar. En annan version var att jag inte dragit in tillräckligt med pengar.
[…]
Det är ÖIK Intressenter med Gruvaeus och Anders Fensby som styr klubben.
Ohlsson fick sin lön till slut. Han beskrivs också som en person som är kontroversiell och säger vad han tycker. Hans person kan alltså spelat en roll i det som skedde.
Han skulle även få rätt gällande bokföringen som inte skulle klara av granskningen från KPMG som konkursförvaltaren anlitade.
Det extra årsmötet väntar
Den 20:e april 1998 håller Örebro IK sitt årsmöte. Klubben har cirka 3 miljoner i skulder och bara cirka 500 000 är långfristiga skulder. Resterande har redan förfallit varav den äldsta kan dateras tillbaka till november 1990. Det är ett hundratal företag som har fordringar hos klubben.
Ohlson är aningen pessimistisk i sin beskrivning av läget. Han beskriver arbetet som en rekonstruktion och bedömer att klubben inte kommer att kunna fortsätta med den ryggsäck av skulder som den bär med sig hela tiden. [20]
Frågan är hur vi kan frigöra kapital utöver det som krävs för att hålla budget, och i så fall hur mycket som krävs för att fortsätta driva föreningen. – Göran Ohlson
Ohlson har ytterligare 10 dagar på sig att presentera en lösning till fordringsägarna. Han anser att ytterligare anstånd är inte rimligt att begära. Ordinarie årsmöte äger sedan rum 15:e juni. Då ska årsredovisning och budget presenteras, samt de vakanta platserna i styrelsen tillsättas. Fem av nio platser har stått tomma en längre tid.
Klubben behöver dock få in 500 000 kronor på veckor för att klara sig.
Den 11:e april fattade styrelsen ett beslut om individuellt anpassade ”ackorduppgörelser”. Klubben hade framgångsrikt dragit in 900 000 kronor i en rekonstruktion, men skulderna var på 3 miljoner. Över 800 000 kronor togs direkt för att betala skatter och sociala avgifter. [21]
Av de 100 fordringsägare som fanns var cirka 40 privatpersoner. Av totalen hade 30 accepterat de bud som Örebro IK presenterat för dem per den 25:e maj 1998.
Två dagar senare var det bara 12-13 som det fattades svar från, och Ohlson gav sken av positiva svar från de som redan svarat. [22]
Den 4:e juni 1998 tar Göran Ohlson en sammanställning av alla svar med sig och träffar Örebro Kommun, en av de största fordringsägarna med 321 000 kronor. Kommunen tillsammans med ett annat ej namngivet företag i en annan kommun skulle komma att fälla avgörandet, men kommunen gav inget besked till Ohlson på dagen. Däremot var det positivt från företaget.
Beslutet sköts på till den 17:e juni.
Dagen innan mötet uttalar sig Mats Sjöström, kommunstyrelsens ordförande: [23]
Om jag ska säga något i procent, så tror jag att vi med 98 procents säkerhet kommer överens.
Komma överens gjorde de också. Örebro IK kunde gå in i nästa säsong med ”ackorden” på plats. Med sina individuellt anpassade ”ackord” utan att konkret frysa några utbetalningar verkar de också lyckats ducka för den regel som de själva var ansvariga för att instifta hos Svenska Ishockeyförbundet.
Nytt reklamavtal i Toyotahallen
Vid årsskiftet 1997-98 hade kommunen sagt upp reklamavtalet gällande Toyotahallen med Örebro IK. De hade haft ensamrätt på detta i närmare 20 år, men nu skulle de och HC Örebro 90 försöka komma överens om hur reklamen i arenan skulle utformas. [24]
Det landade i att HC Örebro fick tillgång till den ena övre rampen på långsidan och få möjlighet att lägga i reklam i isen. Dock inte i någon av tekningscirklarna. HC Örebro 90 gick då fram ordentligt och sålde isreklam till ett värde av 125 000 kronor.
När kommunen sedan skickade en skiss till Svenska Ishockeyförbundet om hur det skulle komma att se ut fick de nobben. Det visade sig att skissen hade felaktiga mått på reklamen, men trots att en ny skiss skickades in nobbades även den.
HC Örebro 90 fick gå tillbaka och förhandla med Örebro IK och fick då ta två av tekningscirklarna. I slutändan ledde till att HC Örebro 90 bara fick in runt hälften av de pengar som de hade hoppats, och reklamen kom bara att ligga i isen en enda match på grund av den utdragna processen.
Exakt vilka förluster som Örebro IK led av detta har inte kunnat fastställas i detalj.
Det ledde till att förbundet valde att förtydliga riktlinjerna för reklam under isen.
Säsongen 1998-99
I december 1998 börjar nyheterna strömma ut i etern om att Örebro IK är på väg mot konkurs. Det går att läsa inte bara i de lokala Örebrokuriren och Nerikes Allehanda, men också i de stora rikstäckande dags- och kvällstidningarna att konkursen nu är antågande i hög fart.
Bara ett mirakel kan rädda oss – Ordförande Göran Ohlson [25]
Fortsatt läsning:
– Historia: Örebro IK – Ett ekonomiskt perspektiv 1998-2000
Referenser
- Tidningarnas Telegrambyrå. ISHOCKEY:MODO ACCEPTERAR INTE ÖREBROS ACKORDSFÖRSLAG, 1990-02-27. Tidningarnas Telegrambyrå. Hämtad via Retriever.
- 1991-11-15.
- Tidningarnas Telegrambyrå. ÖREBRO IK BEGÄRDES I KONKURS, 1992-03-31.
- Jacobson, Pelle. I KVÄLL AVGÖRS FRAMTIDEN FÖR ÖREBRO IK, 1993-01-27. Expressen. Hämtad via Retriever.
- Jacobson, Pelle. Salming betalade 5 000 för att få se krishockey, 1993-02-01. Expressen. Hämtad via Retriever.
- Håkansson, Lasse. Sviker publiken är det god natt för allsvenskans krisklubb nummer ett, 1994-01-05. Expressen. Hämtad via Retriever.
- Nilsson, Ulf. Skatteskulder som skrämmer Idrottens kris är långtifrån över, 1994-05-31. Göteborgs-posten. Hämtad via Retriever.
- Aftonbladet. Krisen i Örebro, 1994-12-29. Aftonbladet. Hämtad via Retriever.
- Brunzell, Nicklas. Tiggarbrevet som kan rädda Örebro, 1995-02-19. Aftonbladet. Hämtad via Retriever.
- ”HJ”. Örebro IK, Stefan Wessling: Vi jobbar för en proffsigare stämpel, 1997-10-04. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- Persson, Rickard. 100 000 skönt tillskott för ÖIK, 1997-09-11. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- Söderström, Åke. Förvaltarberättelse. Konkurskod: K 2696-98 vid Örebro Tingsrätt.
- ”LW”. ÖIK jobbar för högtryck på överlevnad, 1998-03-26. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- ”HEB”. Ledarduo begär ÖIK i konkurs, 1998-04-02. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- ”HJ”. ÖIK:s sparkade marknadsförare träder fram Klubben bryr sig inte om den lilla människan, 1998-04-09. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- ”LW”. Årsmöte i ÖIK i kväll: Räkna inte med besked, 1998-04-20. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- ”RP”. Positiva ÖIK-svar – men långt kvar, 1998-05-25. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- ”HJ”. ÖIK väntar på sista svaren, 1998-05-27. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- ”JHO”. Troligt att ÖIK slipper konkurs ”98 procents chans att vi kommer överens, 1998-06-16. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- Nerikes Allehanda. Ingen bra reklam för hockeyförbundet, 1998-12-11. Nerikes Allehanda. Hämtad via Retriever.
- Alselind, Magnus. ÖREBRO IK TILL SALU FÖR TVÅ MILJONER – ANNARS BLIR DET KONKURS, 1999-01-12. Expressen. Hämtad via Retriever.