Starten på matchen gav oss åskådare inget nytt. Örebro kom ut hyfsat, vilket de gjort i många matcher. Sen får de ett powerplay och likt ett korthus som möts av en mycket lätt bris faller allting ihop.

Lyckligtvis kan man väl inte påstå att Frölunda gör någon direkt strålande match heller. Deras 0-1 i boxplay var kanske precis den botten som Örebro behövde nå. Det fanns bara uppåt efter det?

Det skulle dock dröja innan de insåg det. Efter halva andra perioden hade Örebro fått upp farten, och inte minst kedja med Oliver Eklind, Elias Ekström och Christopher Mastomäki märktes av ute på isen. Det kändes som att någon sagt åt dem att bara göra det som det de gör bäst.

Mot slutet av andra perioden spelar Örebro riktigt bra faktiskt, bättre än jag sett på väldigt länge.

I den tredje perioden är de också bra. Så pass bra att de lyckas faktiskt ta sig in framför mål och skapa ordentligt oreda där. Så pass mycket oreda att först lyckas Robert Leino vispa runt och slå in en retur. En isare som gled stolpe in.

Ett mål som var så efterlängtat att spelarna nästan snarare såg helt slutkörda ut än firande. Det var som att de gått i mål efter att de sprungit ett ultramaraton.

När William Wikman man sedan slår in 2-1 på volley på en retur … det var en fantastisk känsla som spred sig runtom i arenan. Laget som kämpat med målgörandet så länge, lyckades äntligen göra mål. De gör det också på en av ligans bästa målvakter.

Skit samma om Frölunda inte gör någon lysande match. Skit samma att powerplay fortfarande gör mig ledsen. Det här var tre poäng värda så mycket. Inte bara för tabellplaceringen, men för spelarna.

Nu väntar Skellefteå borta. Jag brukar säga att Örebro har gjort många bra matcher där, och det anser jag fortfarande vara sant, men Skellefteå är formstarka och har kommit igång. Örebro är fortfarande bräckliga i detta skede.

Om Örebro tar med sig spelet de hade under de avslutande 28 minuterna ungefär och utgår från att det är deras identitet. Då kan de säkerligen vinna fler matcher.