Det blev tre poäng mot Luleå, men att påstå att det var en insats som ingöt något större hopp om en ordentlig förbättring vore att ljuga.

Örebro inledde med nio minuter av total misär där laget är helt ofantligt passiva och bara reagerar på vad Luleå gör. Jag hade svårt att förstå varför man över huvud taget kliver på ett plan för att flyga upp till Norrbotten för att sedan inte ens försöka utmana motståndarna?

Ett aningen slumpaktigt mål av William Wikman såg dock till att väcka laget. Örebro vaknade till liv och kunde faktiskt bjuda upp till match efter det.

I andra perioden så skjuter faktiskt Örebro 10 skott på mål. Må vara att de spelade powerplay en betydande del av perioden, men det var länge sedan man såg Örebro träffa mål så många gånger under en och samma period.

I tredje perioden får Örebro chansen i powerplay ytterligare gånger och lyckas faktiskt göra mål. Det måste känts bra för Ludvig Larsson att äntligen hitta målet. Han om någon har blivit kraftigt ifrågasatt eftersom han setts som en ersättare till Rodrigo Abols, och de skorna har han inte varit i närheten av att fylla.

Luleå gör allt i sin makt för att få till både reducering och kvittering mot slutet. En reducering lyckades de pricka in till slut, men det var allt.

Jonas Arntzen gör en jättebra match i målet. Han har flytet och han gör viktiga räddningar.

Jag kan inte påstå att Luleå imponerade något vidare. De påminde mig snarare om Örebro med sin effektivitet.

Tre poäng är tre poäng, men Örebro har fortfarande mycket att jobba med. De visade stundtals upp ett uppoffrande spel i defensiven och hemåt är laget säkra.

Men offensiven är fortsatt ett stort, svart hål.

Får ändå säga att det var förvånansvärt bra ljud i bastun där de körde presskonferensen.

Jag fattar verkligen inte varför SHL-klubbarna inte bryr sig mer om hur presskonferenserna ser ut eller låter.  Det ger ofta ett sånt fruktansvärt amatörmässigt intryck. Inte så farligt i detta fall dock, andra klubbar är betydligt sämre än Luleå.