Det började bra. Örebro gjorde en väldigt bra första period. Det var inte felfritt. Timrå stack upp och det kunde blivit farligt, men Örebro lyckades avvärja det som oftast. Jhonas Enroth i målet blev inte överdrivet testad i den första perioden, men det skulle komma senare.

Något snopet stod det 1-1 efter perioden. Örerbo tog ledningen i powerplay när Lekkerimäki bestämde sig för att göra mål. Jag ser inte vad man som målvakt ska kunna göra när han drar iväg en sådan raket med den precisionen.

Andra perioden

Tyvärr skulle inte Örebro gradvis tappa spelet. Visst höjde sig Timrå, men det kändes samtidigt som att Örebro tappade fokus och släppte på detaljerna. Det slarvades helt enkelt.

Lyckligtvis tuggar fjärdelinan med Christopher Mastomäki, Oliver Eklind och Elias Ekström i på ett sätt som saknats tidigare på säsongen.

De gör också andra periodens enda mål när Mastomäki på ett för honom ganska typiskt sätt bara försöker bryta in med pucken nära mål och hoppas på det bästa, och det bästa i detta fall var att Eklind var redo och kunde slå in den lösa pucken som letade sig fram till honom vid andra stolpen.

Var det rättvist? Som helhet var det kanske det, men inte sett till matchbilden där och då.

Tredje perioden

I den tredje perioden skulle Timrå ta över spelet alltmer. Rollerna var nu mer eller mindre ombytta från den första perioden och att de kvitterade förvånade nog inte många.

Jhonas Enroth fick bekänna färg alltmer desto längre matchen led och även om målet kändes lite tråkigt, levererade han många matchavgörande räddningar både före och efter det.

Förlängning och straffar

Matchen gick till förlängning, tyvärr. Fem dötrista minuter som jag vill ha tillbaka av någon. Straffläggningen var sedan en ännu större pina. Tim Juel är en erkänt duktig straffmålvakt, men Enroth har inte riktigt samma rykte.

I den här matchen skulle dock Enroth dra det längsta strået. Givetvis med en del hjälp från inte minst Jonathan Lekkerimäki och Samuel Johannesson som lade en helt drös med straffar.

Två sköna poäng och viktigt att få in en känsla av seger i gruppen. Som det påpekades i senaste avsnitt i Redline Onside har inte tränarbytet egentligen haft någon större effekt på poängen som laget spelat in och är sällan det har någon större effekt på detta. Det finns gott om studier på detta.

Men laget är nu på väg in i slutspelet och då gäller det att kravställningen är rätt och att man har en grupp som sitter ihop. Där tror jag att Niklas Eriksson kan göra skillnad eftersom gruppen sett honom leda dem nästan till final förra året.

Danick Martel har jobbat ihop till ett mål eller två vid det här laget. Jag hoppas det lossnar för honom snart.