Ishockeyn som spelades den första perioden är den typ av ishockey jag nu vant mig vid som Örebros bästa. Det är händelsefattigt, men det är hyfsad fart och kamp. På ytan ser det rätt bra ut, men faktum är att det skapas väldigt lite.

Det skapas dock mer för Örebro än för motståndarna, vilket är positivt, och när Jonas Arntzen spelar som han gör då borde det som sämst innebära att laget spelar 0-0.

Och 0-0 blev det.

Örebro var bättre i inledningen av perioden och det resulterade till slut i ett mål när Samuel Johannesson snyggt satte 1-0 bakom en Mantas Armalis som troligen inte såg mycket. Bra skymning.

Sedan blev det mer Leksands typ av hockey. Det var fart och fläkt med spel fram och tillbaka, med otroliga farligheter för båda lagen.

Kort efteråt skulle dock Leksand kvittera efter att de lyckats skapa oreda i Örebros zon. En markeringsmiss, räknefel, kalla det vad ni vill, men ingen tog spelaren på bortre som kunde slänga in pucken i vidöppen kasse.

Den tredje perioden var väl sen tillbaka till en mix av Örebro- och Leksands-hockey, men mest Örebro. Att matchen slutar 1-1 förvånade väl inte många. Leksand lyckas sedan ta ett klantigt byte precis innan perioden blåses av.

De flesta supportrar hade kanske jublat i det läget, men jag kände inte mycket alls tyvärr. Nu lyckades Örebro överraska mig genom att göra mål så fy på mig som tvivlade. Taktiken i powerplay just nu verkar ju vara att ge pucken till Lekkerimäki och låt han bomba på, och det funkade denna gång.

Men helt ärligt är powerplay fortsatt ett stort sorgebarn.

Ljud och miljö såg väl vettigt ut i presskonferensen, men belysningen när man riktar en strålkastare starkt från sidan på tränarna kändes väl inte helt lyckad. Svårt att höra vad som faktiskt frågas till tränarna tyvärr, men så är det på många håll.