Det känns alltid lite knepigt att skriva en nyårskrönika för en sport som löper från höst till vår. Istället för att kunna prata om en hel säsong och få ett slags sammanhang blir det att prata om två halva säsonger.

Det blir fortfarande ett avslut och en början. De kommer bara i fel ordning.

Slutet på det gamla

Detta år blev avslutet mer dramatiskt än vanligt. Det var inte som 2017 igen, men nog en god tvåa om man ska försöka rangordna alla årsmöten under SHL-tiden. Detta år var ett mycket mer kontrollerat årsmöte och det finns nog framförallt en person vi alla ska tacka lite extra för det.

Det första som hände under året var att Johan Hedberg fick sparken som tränare. Örebro Hockey hade gått från att närmast vara en guldkandidat till att vara ett bottenlag. Hedberg kom hit med en tanke om att bygga om lagets offensiv, men han skulle göra det med ett spelarmaterial som var trubbigare än året innan. Det var ett lag byggt för Niklas Erikssons relativt snäva, effektiva och hårt disciplinerade hockey.

Hedbergs största misstag var måhända att han antog lite för mycket kring att laget redan kunde spelet på defensiv planhalva. Även sådana saker måste drillas och underhållas. I övrigt kan jag tycka att uppdraget var som gjort för att misslyckas tyvärr. Hedberg ska inte lastas för lagets resultat i mitt tycke.

Sedan lämnade Stefan Bengtzén efter att, precis som han själv konstaterade, alldeles för mycket fokus hamnat på honom. Att inte förlänga med Niklas Johansson efter att laget presterat sin bästa säsong någonsin, det misslyckade försöket med att plocka in Johan Hedberg som ny tränare i det läget, och sedan göra Niklas Eriksson till sportchef för att sedan plocka tillbaka honom som tränare.

Det blev alldeles för många saker på kort tid som bara inte gick att blunda för. Sedan ska det verkligen sägas att under hans tid som general manager har herrlaget stadigt blivit bättre och etablerat sig på den övre halvan i SHL, men sen hände allt det andra ovan.

Hans tid var kommen.

Det som nog många inte heller riktigt har kläm på är att den damlagssatsning som han skulle ansvara för blev något av ett restprojekt och det krävdes ett kraftigt ifrågasättande från spelarna innan det faktiskt hände något och även då tog det lång tid.

Sedan kan man så klart nämna det kompisavtal han fick av VD Mikael Johansson där han blev fast anställd som general manager. Något som är i stort sett helt otänkbart för de flesta föreningar.

Men sedan kom också Mikael Johansson att lämna efter att förtroende ansågs förbrukat hos styrelsen.

Örebro tvingades betala tillbaka närmare 8 miljoner kronor till Tillväxtverket eftersom de ansåg att de pengar som Örebro Hockey begärt inte gick att styrka att de gick till att täcka intäktsbortfall. Detta eftersom klubben hade dålig ekonomi innan dess.

Det var givetvis en missbedömning som klubben fick leva med. Att klubben hade ett intäktsbortfall kan vi nog alla skriva under på, men klubben misslyckades med att visa detta. Detta borde man haft bättre koll på när pengarna söktes kort och gott.

Sedan kom bråket om pensionspengar där Örebro Hockey valde som enda SHL-klubb att gå emot rekommendationerna att betala ut några procent till i pension till spelarna. Visst, egentligen var det facket som Örebro Hockey bråkade med, samtidigt som de ansåg att de hade rätt i sin sak med arbetsgivarorganisationen i ryggen, men det såg riktigt illa ut.

Mikael Johansson har tidigare visat att han inte är rädd för att ta obekväma beslut, men i detta fall blev lite för hårt och obekvämt när den mediala uppståndelsen blev rätt markant. Örebro Hockey framstod inte alls som den klubb som de ville framstå som.

Och vem var det vi alla kunde luta oss mot i allt detta? Vem hade ordning på kaoset? Det var en man som likt livets träd stod lugnt rotad och när det blåste som värst var han lugn och sansad. Han var öppen, ärlig och rak mot supportrar. Han gav oss hopp i en tid som kändes mörk och alltför bekant för många av oss.

När årsmötet kom och frågorna haglade ryggade han inte en millimeter för några frågor. Örebro Hockey hade överlevt i SHL trots de värsta domedagsprofeternas värsta spådomar.

Ulf Rohlén imponerade på mig på så många sätt. Jag känner mig välsignad att veta att denne man fortfarande sitter vid rodret och om det är någon i denna hockeyvärld jag verkligen vill önska ett Gott Nytt år så är det honom.

Det ska sägas att laget presterade faktiskt sämre efter att Hedberg lämnade enligt ganska simpla siffror såsom inspelade poäng och gjorda mål, men det såg bättre ut på isen och det kändes bekant igen med Niklas Eriksson i båset.

Sedan ska det sägas att mitt i all denna röra lyckades Örebro Hockey värva Patrik Karlkvist medan Henrik Löwdahl klev in som sportchef. En ung, spännande spelare i Patrik Puistola blev också klar. David Quenneville följer med Karlkvist från Oskarshamn. Supportrar ser hopp om ett powerplay som ska resa sig ur askan, men bävar inför vad som ska hända med defensiven.

En ung norrman från Mora skulle ansluta också. Varför då tyckte många? Duger inte våra egna juniorer? Varför ska vi värva andras? Noah Steen var ordentligt ifrågasatt.

I bakgrunden av detta har damerna spelat till sig en plats i HockeyAllsvenskan för första gången någonsin. Det blev mest av allt en lärorik strapats när man kort och gott inte kunde mäta sig med de andra lagen, men det skulle komma att bli ändring på det.

Juniorverksamheten fortsatte visa sig starkt när J20 tog ett silver efter man fallit finalen mot Skellefteå, J18 tog guld när man tvålade till Färjestad i finalen och U16 förlorade bronsmatchen mot Skellefteå. Många unga Örebro-spelare har representerat olika landslag under året som gått, både svenska och utländska.

Början på det nya

Under sommaren hade klubben varit i kontakt med Kalle Kossila. Han hade kontrakt i Schweiz på gång, men klubben fick kalla fötter och tog ett svepskäl om att hans fysik inte håller när de insåg att de hade för många utländska spelare.

Jag vet att Örebro Hockey tyvärr har något av en historik av att värva skadade spelare, men det var under en helt annan sportslig ledning. Idag lyssnar man på sitt medicinska team.

Örebro tippas i absolut botten av hockeyexperter från alla håll och kanter. Örebro ska kvala till våren och det mot Malmö om de skulle få rätt. Jag tippade betydligt högre än så, men inte så högt som laget befinner sig just nu.

Niklas Erikssons spel är tillbaka.

Det är tajt defensivt. Det är målvaktsspel av yppersta toppklass. Det är effektivt framåt.

Det gick att känna igen Örebro Hockey igen. I alla fall i inledningen av säsongen. Det var inte felfritt och det var inte på samma nivå som säsongen innan den som spårade ur. Då fanns det produktion från nästan hela laget. Nu var det tyvärr många spelare som fortfarande hade baksmälla från säsongen innan.

Laget fortsatte ändå att vinna matcher. Inte minst tack vare briljant målvaktsspel av Jonas Arntzen framförallt. Han räddade puckar som om det vore det självklaraste i världen. Jhonas Enroth gjorde inte heller någon besviken, men mycket kom att handla om just Arntzen som i skrivande stund har NHL-intresse till och med.

David Quenneville visar sig vara en fullt kompetent back i egen zon samtidigt som han besitter en offensiv briljans.

Noah Steen har växt fram till något av publikfavorit med sitt hårda spel och härliga energi.

Puistola har inte bara överraskat, han har varit en av lagets bästa spelare. Han gick snabbt från att se lite vilsen och klen ut till att vara urstark och självklar i allt han gör.

Kalle Kossila har inte varit skadad en sekund efter att han anlänt sent på säsongen efter en insamling som stack i ögonen på folk efter att två välbetalda spelare köpts ut från sina kontrakt. Han har dessutom levererat poäng i drivor.

Örebro Hockey låg trea i serien och det mesta av pratet handlade om när raset skulle komma. Sedan följde en förlustrad på sju matcher. Örebro Hockey tog fortfarande poäng i fyra av matcherna och hade en del tur med övriga resultat, vilket gör att de nu efter två raka segrar fortfarande är femma i serien.

Det är lite jämnare i tabellen bara och det finns ett kluster av sju lag som utgör toppen, på ett ungefär.

Jonas Arntzens helt otroliga räddningsstatistik har tappat lite grann, men faktum är att den är fortsatt otroligt bra. Trots att Örebro förlorade sju matcher kan jag inte klandra honom för mer än en av dessa. I övrigt har han spelat som han gjort hela tiden. Han har inte fått samma hjälp av sina medspelare bara.

Med tanke på allt som hänt, hur jämn serien är och att båda Niklas Nilsson och David Quenneville snart ska vara tillbaka i spel, finns det egentligen någon större anledning att tvivla på att Örebro Hockey kommer att fortsätta vara en del av toppen av serien?

Jag vet att målvaktsspelet är ”ohållbart”, att både penalty kill och powerplay är ohyggligt bra, att Örebro skapar för lite, osv. Faktum är att de saker som Örebro Hockey gör bra, det gör man väldigt, väldigt bra, och det kan räcka långt.

Något jag alla fall känner mig trygg med att lova är att det kommer inte att bli något kvalspel i Behrn Arena till våren. Expertisen hade fel där. Rejält fel.

Jag vill avsluta denna text med denna bild från 2019, alltså fem år sedan, och ett citat av dåvarande sportchef Niklas Johansson:

– Det känns bra att vi nu har satt målvaktssidan. Jonas är en ung och lovande målvakt som vi tror mycket på. En stor och modern målvakt som är bra skolad och vi tror att han kommer ta stora kliv i vår miljö. Jonas är från och med idag på plats i Örebro och tränar med övriga laget, efter midsommar kommer han dessutom åka över på camp i Nordamerika, säger Örebro Hockeys Sportchef Niklas Johansson.

Målvaktssidan var definitivt satt i och med det och nog har han tagit stora kliv i vår miljö. Just nu är det utan tvekan en av de mest sanslösa fynd som gjorts.

Gott Nytt År på er!