Vid slottets gamla murar, där Svartån flyter trögt,
sitter jag i skymningen, fjärran från mitt förflutna, men bunden,
av stadens puls och hjärtats vilda slag,
fångad av Örebro och dess kämpande lag.

På Behrn Arena brann kvällens sista ljus,
som eldar mot novemberhimlen, rött och vitt i rus.
Hjältar i dräkter av blod och is,
ett lag som med varje skridskoskär bröt isens stålblå glöd.

De har tagit sin tråkstämpel och burit den som sköld,
med hjärtan hårda som slottets sten, och stolthet så ödsligt, så stolt.
Varje tackling, varje skott, varje fall och varje svettig skråma,
blir till en psalm i kvällens tysta drama.

Motståndarnas burop hördes i alla hörn,
men hemmalagets styrka höll som järn.
De kämpade för staden, för slottet, för varje liten själ,
och skaran av röda hjärtan fyllde arenan så väl.

Så sitter jag här, förälskad i detta rike av is och eld,
av slitna skor mot stenskodda valv, där historien själv täljt.
Örebro, din kraft är min, och ditt hjärta är mitt,
för denna stad, för detta lag, finns inget nederlag – bara segerns gryende skrift.