Dert var bländande hockey, det bästa jag sett från Örebro på hela säsongen, i cirka 35 minuter. Sedan började det bli nonchalant mot slutet av andra perioden, men man höll ändå tätt.

I första perioden kom hemmalaget ut starkt som sig bör, men kom egentligen inte till något värt ett mål. Örebro i sin tur stod emot och växlade upp. Man lyckades väldigt fint med sitt presspel och det var bitvis gåshudsframkallande hur de avväpnade Färjestad för att sedan snabbt vända upp på en spelare i mittzon. De lyckades om och om igen hitta en spelare i mitten med fart under rören och sedan ta sig in i zon.

Jag var snudd på lyrisk över spelet efter halva matchen. Anton Hedman hade forcerat in 1-0 i powerplay. Jere Sallinen snodde pucken och skickade in 2-0. Shane Harper bröt sig fri in i banan och lirkade in 3-0.

Tom Wandell hade nästan öppen kasse och det fanns chanser för fler mål. Som tur var för Färjestad har även de en bra backlinje. Cmore studion höll på att gå upp i extas över Nick Ebert. Hur de inte gjort det tidigare kan man ju undra varför…

Men så kom tredje perioden. Viktor Lodin blev lurad av Gustaf Rydahl som lyckades reta upp honom så pass att han gav honom en onödig smäll och chansen att spela över likt en primadonna.

När Anton Hedman sedan följer upp det med en onödig utvisning till … Ja då var det lätt att bli riktigt förbannad. Örebro hade spelat något så otroligt bra i nästan två perioder och sedan tappat allt i den tredje. Det är inte första gången det händer heller.

Må så vara att Färjestad är ett bra lag med väldigt bra form, men under första 35 var det inte hemmalaget som såg ut att gå mot en enkel seger.

Låt oss hoppas att Örebro kan samla sig och låta Skellefteå sota för detta. Det hade varit riktigt roligt att se 60 solida minuter någon gång.