Det var som upplagt för ett nytt sömnpiller när White Lions fyllde bortastå, 14-3 firade jubileum, kaptenen firade 300 matcher och Örebros förstakedja gjorde 10 poäng i förra matchen.

Peetro Seppälä var sjukt för kvällen och det innebar att Theodor Hallquist gick in som en av sex ordinarie backar. Lukas Cederholm fanns med som sjundeback, men fick som mest sitta av ett lagstraff i slutändan.

Jhonas Enroth fick ta plats mellan stolparna och det är väl inte mycket att säga om det. När man väljer mellan två av SHL:s bästa målvakter inför varje match då spelar det ingen större roll egentligen. Det känns närmaste överflödigt att ens kommentera.

En del av LHC:s supportrar hade kommit till Örebro redan under fredagen och hade ägnat kvällen åt att söka upp supportrar till hemmalaget och ställa till bråk. Det resulterade i att ett tiotal av dessa omhändertogs. Om de fick se matchen vet jag inte.

Det ska sägas att klacken som var på plats bjöd verkligen till i fråga om att sjunga och stötta sitt lag. Så långt verkar de gjort ett rätt bra jobb, men det hela solkas så klart ned av polispådraget på fredagen, men också under och efter matchen.

Det stora var ändå att 14-3 firade 25 år och hade ordnat med tifo och White Lions hade förberett sitt egna med mothugg på en lagom skön nivå med ”Vi kan sjunga utan trumma”. Sedan kan man fråga sig hur framträdande trumman är numera i hemmaklacken.

Innan pucken släpptes hyllades även Glenn Gustafsson för att ha spelat 300 matcher i Örebro-tröjan.

Passande nog var även 14-3 resultatet från den sista perioden när Örebro IK och Linköping HC möttes i Hockeyallsvenskan 1980. Mer om det i vår historiesektion:

– Historia: Örebro IK 1980-1989

Första perioden

Det tog cirka 20 sekunder för Christopher Mastomäki att komma under skinnet på Robin Kovacs. Med tanke på hur Kovacs spelade i matchen ska man nog inte underskatta det han gjorde där direkt i början på matchen.

Linköping började matchen bäst. De kontrollerade spelet och Örebro fick lägga mest tid på att försvara sig, vilket de också gjorde bra. Det blev dock inte mycket till anfallsspel.

Förrän Patrik Karlkvist tog pucken ur zon, spelade framåt mot Patrik Puistola som inte riktigt nådde pucken, men vann tillbaka den och spelade sedan in i banan där Kalle Kossila kom farande och helt ren med målvakten kunde han göra 1-0.

Spelet jämnade kanske ut sig lite, men Linköping var fortsatt aningen bättre. Robin Norell åker ut för slashing mot mitten av perioden när en klubba åker ur händerna på en motståndare. Det blev dock ett kortvarigt penalty kill eftersom Broc Little åkte ut för tripping på Noah Steen en kort stund senare. Den kändes rätt mjuk i stunden.

Det kommande spelet fyra mot fyra och det påföljande väldigt korta powerplay-spelet resulterade i något direkt nämnvärt.

Det andra målet var dock inte långt borta. Förstakedjan tog plats i offensiv zon och snurrade friskt tillsammans med Filip Berglund och Gustav Backström på backen. Till slut räknar Linköping fel när Filip Berglund smyger upp i zon och Kossila kan slå en pass genom hela zonen. Berglund är sedan iskall och lyfter upp en backhand i bortre krysset ensam med målvakten.

Nästa mål var bara runt hörnet. Igen var det Karlkvist som drev upp med pucken. Han hittar in i zon till Robert Leino, som passar vidare till Puistola i mitten som passar till Kossila, men pucken studsar upp och han blir tvungen att slå till på halvvolley, men det går precis lika bra det och pucken går i en lobbliknande bana in över armen på målvakten.

Linköping byter målvakt i det skedet, men det var verkligen Jesper Myrenbergs fel att det såg ut som det gjorde. Det var en typisk ”väcka laget”-grej från tränarna.

Bortaklacken tappade luften ett tag efter det, vilket man absolut kan förstå, men de kom igång igen efter ett tag.

Det blir desto grinigare från Linköping och när det blåses av för paus hamnar Steen och Kovacs i luven på varandra och får börja andra perioden i båset. Det blir även varsitt lagstraff. Alla utvisningar kvittas.

Andra perioden

Utöver lite grinigheter var den andra perioden betydligt mer avslagen. Linköping lyckas kriga till sig en kvittering när Henrik Törnkvist vinner kampen mot Norell framför Örebros mål.

Ludvig Larsson såg dock till att döda av alla former av intryck att Linköping skulle ha en chans att hämta ikapp detta. Han hugger på en retur och kan lyfta in 4-1 mindre än tre minuter senare.

Örebro kontrollerar det hela bra annars.  Lite grinigt, små efterslängar hände och en del dåliga förlorare-grejer.

Till skillnad från den första vågar jag påstå att Örebro var det bättre laget, men perioden slutar ändå 1-1.

Tredje perioden

Den tredje perioden var lite av en transportsträcka inledningsvis, men det griniga tilltar något. Olle Strandell väljer att spela vidare utan hjälm och får därför åka och sätta sig i det ensliga båset där man får skämmas för att man inte kan reglerna.

Powerplay-spelet var inte det bästa som Örebro presterat och det blir inte heller något mål.

Vid något gurgel bakom Örebros mål efter en sen icing-avblåsning kommer ovan nämnda Strandell in sent, men han möter bara Glenn som sträcker ut armen och ställer honom på utsidan av klungan som redan var. Han såg väldigt liten ut där Strandell.

Jubilerande SuperGlenn får sedan äntligen göra mål. Han får pucken av Noah Steen och drar till med varenda muskelfiber han besitter i överkroppen och pucken bara viner förbi en chanslös målvakt. Glädjen efter målet, både från Glenn och läktarhåll, måste slagit i taket för samtliga.

Det är få spelare man unnat ett mål mer än Glenn.

Exakt en minut senare ska det tekas utanför Linköpings zon. Robin Kovacs hamnar i duell med Linus Arnesson och han väljer då att dra omkull honom med en slewfoot, vilket innebar att det var färdigspelat för Kovacs. Arnesson verkar klarat sig bra ändå, och Kovacs verkar sluppit vidare avstängning.

Örebro fick avsluta matchen med att spela powerplay, men det var faktiskt Linköping som gjorde det första målet när Örebro dräller med pucken. Enroth förtjänade bättre kan jag tycka.

Det kommer dock ett mål, men inte från någon av de vanliga powerplayformationerna utan det är istället Emil Larsson som slår in sin egen retur efter att han blivit frispelad av Glenn framför mål.

Avslutande ord

Jag vet inte hur länge jag ska fortsätta och tjata sönder tråkstämpeln, men åtminstone till nästa möte med Leksand tänker jag. Örebro gör femte flest mål i ligan och släpper in minst antal mål. Tråkigt? För motståndet är det nog rätt tråkigt.

För mig som sitter på läktaren och hejar på laget som vinner? Det är rätt kul faktiskt. Att tjata om hur bittra motståndare tycker Örebro är tråkiga? Det är också rätt kul i all ärlighet.

Jhonas Enroth levererar stabila 92% och helt ärligt kändes båda målen ganska onödiga att släppa in av Örebro. Det första kan jag köpa lite, men det är en förlorad kamp framför eget mål. Niklas Eriksson hatar sånt. Det andra mål är ett insläppt mål i powerplay när det redan av avgjort. Inget av dem kan vi lasta honom för dock. Det är utespelarna som sviker honom. Om jag ska använda hårda ord. Enroth stod för många bra räddningar i övrigt.

Förstakedjan har en magisk kemi. Det är tre spelare med otroligt hög hockey-IQ som spelar tillsammans. De har egentligen allt för sig. De kan passa, skjuta och göra saker som ingen annan egentligen var beredd på. Alla tre.

Lasse Wirström uttryckte det väldigt bra i ett Nedsläpp Örebro nyligen. Man kan ifrågasätta dem, varför de inte gör som man tycker för att sedan överraska med ett annat alternativ som man själv inte ens såg, och det var många gånger ett ännu bättre alternativ. Det är lätt att vara läktarcoach, men dessa killar tar verkligen ”håll-käften-och-bara-njut-beslut” om vartannat.

De är inga divor heller. De jobbar hem, täcker upp för backar som sticker på offensiven, ger sig in i gröten vid sargerna. De är så kompletta så det är fasen löjligt.

Och snart är Hannes Björninen tillbaka också.

Det var lite stök på B-läktaren och ett par supportrar fick lämna, men det gick lugnt till. Det var nog inte heller LHC-supportrar om jag såg rätt.

Däremot var poliserna väldigt aktiva efter matchens tog slut och det kändes lite obehagligt att se poliser jobba förbi och fram till en gruppering poliser längre fram när man bara försökte bara ta sig ut från arenan för att kunna åka hem.