Örebro tog med sig en del av spelet från förra matchen till den i Linköping. Tyvärr var det spelet från slutet av tredje där man spelade försiktigt och slog en och annan icing. Det var ingen höjdarhockey direkt med andra ord.

Linköping försökte göra saker som de inte riktigt klarade av och Örebro slarvade med passarna i uppspelet. Så såg det ut i ungefär 15 minuter.

Sen kändes det faktiskt som att Örebro ville ta över kommandot. Lite som att de ledsnat på att se Linköping ”försöka anfalla” och ville visa hur det ska göras. Tyvärr lyckades man väl mest härma Linköping och inte skapa något riktigt farligt.

Plus till Milton Oscarsson som tog för sig ordentligt i första.

Linköping tar sedan ledningen direkt i andra. De skapade sedan två bra chanser till kort efter det och Örebro såg inte riktigt ut som de förstått att matchen hade börjat igen.

Sedan såg ovan nämnde Oscarsson till att Örebro fick ett powerplay där … jag vet inte vad Linköping sysslade med, men Örebro kvitterade i alla fall matchen snabbt där. Jhonas Enroth slog en lång pass upp mot Rodrigo Abols som serverade Robin Kovacs precis framför mål. Det kanske gick för snabbt för motståndarna?

Örebro tog sedan över matchen och 2-1 dröjde inte länge. En fruktansvärt snygg brytning i offensiv zon av Leo Carlsson som sen ger öppen kasse för Emil Larsson.

Inte så konstigt att Linköping tappade all lust att spela ändå när publiken bara ägnade tid åt att bua och vissla. I första perioden sjöng de ändå lite. Nu var det tyst eller gnäll bara.

Tyvärr lyckas Örebro inte bibehålla övertaget utan Linköping jobbar faktiskt ihop till ett powerplay efter att först Rasmus Rissanen och sen Robin Kovacs kladdat och inte kunnat spela ut pucken.

Har man sämst powerplay i SHL så spelar det inte så stor roll dock.

Relativt jämn match med lite högre tempo än i första eftersom passarna satt lite bättre. Linus Öberg var nära att göra 3-1, men det ville sig inte för honom.

Enklaste sättet att beskriva spelet i den tredje är kanske ”kontrollerat av Örebro”. Lagom som Linköping hade kunnat ta sig ur zon var de för trötta för att göra något, och åkte och bytte.

I ett kort ögonblick av spel i Örebros zon hittade Linköping en minimal luck mellan målvakt och stolpen från usel vinkel. Ett skott som inte ska gå in helt enkelt, men gjorde det. Enroth var bra annars, men den där ska inte gå in.

De fick sedan en straff kort efteråt efter att Christopher Ehn ramlat under ett friläge, men Enroth stoppade den. Kristian Näkyvä blev överspelad igen när han fokuserar mer på puck än på spelare. Han känns inte harmonisk Näkyvä tyvärr. Jag vet inte vad det är som gör det, men han är inte sig själv riktigt.

Det hände väl inte överdrivet mycket fram till att Ehn satte klubban i knävecket på Rissanen och gav Örebro powerplay med dryga tre minuter kvar. Örebro hade bra chanser där, men slarvade bort halva tiden också. Inget mål med andra ord.

Matchen slutar 2-2, vilket bara kan ses som en besvikelse.

Jag brukar inte kommentera domarnas insats, men utvisningen på Rissnanen i förlängningen är direkt felaktig. Han trycker bort Lantosi med ren råstyrka och blir utvisad för … hakning?

Men som sagt, det spelar ingen roll eftersom Linköping är så dåliga.

Istället blir det Nick Ebert som krutar in 3-2 efter att Robert Leino och Mika Salomäki redan skapat farligheter i offensiv zon.

Salomäki stack ut i matchen på ett bra sätt, men nivån överlag kändes inte överdrivet hög. Örebro kan inte vara helt nöjda ändå trots ”seger”.

Nu väntar kvalitativt motstånd på torsdag i form av Skellefteå och då hoppas jag att man kan komma tillbaka till spelet man hade mot Växjö. Det fanns inte jättemycket av det idag. En del i tredje, men överlag var nivån inte tillräckligt hög för att det ska skrämma Skellefteå.