En match som började på absolut sämsta tänkbara sätt. Jag kan verkligen inte föreställa mig ett sämre sätt att inleda ett jumbomöte. När hela Örebro-publiken gick och hade ångest över det extremt dåliga boxplay-spel som laget visat upp går rutinerade lagpappan Johan Wiklander och slår klubban ur händerna på sin markerade spelare och tvingar Örebro Hockey att spela just boxplay.

Och det blir mål i baken direkt. Nog för att det var ett bra skott, men likväl kändes det inte roligt att behöva se laget släppa in ännu ett mål i numerärt underläge.

Örebro fortsatte sedan att mala på in mot Leksands zon och trots bitvis stort spelövertag lyckas man knappt avfyra några skott mot Henrik Haukeland i Leksandskassen. Returer for åt alla möjliga håll och kanter, men vad spelar det för roll när inga Örebroare ens försöker ta dem. Istället drar Joel Mustonen på sig en slashing och det blir dags boxplay igen. Johan Porsberger drar då till med ett fint skott från snäv vinkel och lurar Julius Hudacek.

Även om det var bra två bra avslut som resulterade i mål kan jag tycka att han borde tagit i alla fall ett av dem. Det senare framförallt. Han står ändå och täcker den stolpen.

Örebro fortsätter sedan att mala på och lyckas få med sig ett powerplay mot slutet av andra perioden. Där tog Dominique Heinrich tag i saken och började bomba iväg skott efter skott mot mål och jag tror på det var på tredje försöket kom pucken igenom och satt fint uppe i krysset. Om boxplay är en katastrof utan like verkar powerplay ändå visa upp hyfsad effektivitet.

I den tredje perioden skulle sedan Siim Liivik kliva fram tidigt och dra in ett välplacerat handledsskott från precis innanför blå. Leksands backar var väldigt avvaktande när han gled in i zon, och han kunde verkligen ställa in siktet och den pucken satt mer eller mindre också i krysset.

Spelet i tredje perioden var verkligen uselt efter det. Det kändes som 40-talet extremt nervösa spelare ville vinna, men mest av allt absolut inte ville förlora den här matchen. Örebro fortsatte att dominera spelet, men inga fler mål kom. Det var tydligt att tränarna gett direktiv om att spelarna skulle storma in på mål, men det var nog i senaste laget att inse att målvakten inte hade koll på sina returer.

Leksand tog en time-out med 41 sekunder kvar när de hade offensiv tekning, men det gav inget. Istället skulle Libor Hudacek ta vara på Haukelands pucktappande i förlängningen och peta in en puck som landade mellan målvakten och målet. Hudacek som i den här matchen kamperade ihop med Mustonen och Greg Squires i en nygammal konstellation. De hade bra fart och kemi, men skapade inte många direkta farligheter tyvärr. Istället gick Marcus Weinstock in i förstakedjan med Daniel Viksten och Tom Wandell, men den kedjan kändes inte alls vass. Det var individuella prestationer som gav dem chanser, inte samspel.

Det är givetvis otroligt skönt att ta två poäng och vinna en match där man hämtat upp 0-2-underläge, men det enda laget borde försöka fixa just nu är boxplay-spelet och att få spelare att SLUTA TA KORKADE UTVISNINGAR. Om det börjar fungera kommer Örebro Hockey att kunna vinna matcher framöver. Nu väntar en väldigt svår match mot Malmö som öppnat SHL-säsongen i ett vansinnigt tempo. Peter Andersson har verkligen lyckats hitta ett vinnande spel med det laget.