Försäsongen var en stadig trend mot ett allt bättre spel. Mot Linköping såg det mesta helt OK ut. Det var främst ett antal individuella misstag som stack ut. Niklas Erikssons hockey var på väg att blomma ut kändes det som.

Men jag tror inte att någon var beredd på vad som skulle komma.

Örebro kom ut i full fart, laddade till tusen och tog kommandot omgående. Tuffa tacklingar av inte minst Glenn Gustafsson satte tonen för en kväll där Örebro skulle vara fysiskt dominanta hela matchen.

Ett tidigt powerplay och ett stenhårt direktskott högt på Lasse Lehtinen och Patrik Karlkvist har hittat nätet i minut fyra. Jag hade tippat att första målet skulle komma i just den minuten, i Örebro Hockeys nya app som jag får säga känns rätt trevlig faktiskt, men jag hade David Quenneville som målskytt. Jag tar den förlusten med glädje efter denna kväll.

Det var ett snyggt mål, men när Örebro fullständigt rullar upp hela MoDo vid 2-0 fick Robertsons slut på korv för alla satt verkligen högt upp på läktaren efter det. Att det var Gustav Backström av alla spelare, som med en fin dragning, fick avsluta spelet kändes extra roligt.

Han har haft en tuff försäsong och jag är fortfarande inte helt såld på att han och Norell ska bilda ett backpar. Det känns inte balanserat och Norells infallspassar bakom ryggen, varav bara en hamnade riktigt galet denna kväll, är inget Backström är van vid.

En som dock haft en bra försäsong är Christopher Mastomäki och att han styr in 3-0 förvånade därför inte lika mycket. Han har ett så kallat kontraktsår och då har han en tendens att höja sig ett par snäpp. Nu har han också helt nya kedjekompisar i en energikedja sällan skådad.

Den andra perioden å andra sidan var Örebro det klart bättre laget. MoDo kom ut ganska bra någon minut och avslutade bra med två minuter, men allt däremellan var Örebro. Att det bara blev 1-0 till Örebro i perioden kändes i underkant. Örebro hade många chanser för att göra fler mål.

Liam Danielsson gör en otrolig match för en junior. Målet i sig var han värd och han visar verkligen att SHL skrämmer honom inte det minsta. Melvin Fernström gjorde en helt OK match han med, men märktes inte riktigt lika mycket.

Den sista perioden handlade i avslutningen mest om att spela av och säkra nollan för eminente Jonas Arntzen. De första femton minuterna spelade Örebro på samma vis som innan och gick för fler mål. Ludvig Larsson gör också 5-0 och med tanke på den försäsong han haft kändes även det som ganska väntat.

Larsson har fått leva med stämpeln som Rodrigo Abols ersättare och de skorna har han inte lyckats fylla kort och gott, men denna säsong kan han kanske mer komma till sin rätta och vara en stabil del i detta lagbygge. Hittills har han i alla fall klivit upp minst en nivå från förra säsongen.

Inför matchen poängterade Niklas Eriksson att MoDo är ett bra OFFENSIVT lag, och det är svårt att inte ge honom rätt i det. MoDos defensiv var närmast hönsgårdslik och det var många tillfällen där pucken hamnade framför målet och de inte lyckades få bort den. Det var inte mycket till ordnad defensiv att tala om.

MoDo vinner skottstatistiken denna match, men absoluta majoriteten av skotten var direkt svaga avslut som Arntzen inte behövde anstränga sig på. Den glade och lugne norrmannen gjorde i stort sett allt rätt denna kväll och med hjälp från övriga spelare på isen lyckades han också att hålla nollan.

Intressant att notera är hur Örebro lyckades med bedriften att ha mycket offensiv zontid. Detta var i fokus i tränardiskussionerna förra säsongen, men då lyckades spelarna inte översätta zontiden till gjorda mål. Det gjorde de ikväll.

Robert Leino smyger in tre assist under kvällen och gör ett stort jobb i övrigt. Risken finns att han kommer att smyga på samma vis stora delar av säsongen och inte får det beröm han förtjänar. Han har varit en av lagets mest pålitliga poänggörare, men får väldigt lite rubriker för det.

Mattias Norlinder som hajpats upp som den stora hemvändaren verkade mest obalanserad av alla på isen. Jag vet inte om han försökte stå upp eller tända sitt eget lag, men det kändes missriktat och ofokuserat som mest.

Det här är Niklas Erikssons hockey när den fungerar som bäst och inte för att vara en glädjedödare, men den stora frågan nu är var lägstanivån befinner sig.