Statistik: Örebros målvakter i modern tid
Jag är fullt medveten om att ”modern tid” är öppet för tolkning, men jag har försökt att gå tillbaka så långt jag kan här för att jämföra Örebros målvakter. Jag har gått så djupt jag kan i siffror, men det saknas mer och mer data desto längre bak man går.
De data jag har kunnat plocka ut är räddningsprocent, GAA (insläppta mål i snitt/60), antal räddningar, vinstprocent, hållna nollor och matcher spelade. Jag valde sedan att lägga till ett snitt på matcher mellan hållna nollor.
Innan jag presenterar siffrorna och analyserar dem lite närmare vill jag säga att vissa av dessa siffror påverkas mer än andra av hur bra resten av laget är. Alla påverkas självklart av om du har Niklas Lidström eller någon annan mindre duktig back framför dig.
Vinstprocent är i mitt tycke en helt värdelös siffra då den mellan säsonger nästan bara ger en indikation på hur bra laget framför målvakten var, men det är samtidigt inte säkert det händer så mycket i laget mellan två säsonger och man har ju dessutom oftast minst två målvakter som spelar under en och samma säsong.
Hållna nollor och matcher mellan dessa borde ge en indikation på målvaktens förmåga att verkligen stå på huvudet. I alla fall i Örebros fall som bara haft ett vettigt försvarsspel under en säsong i SHL och i Hockeyallsvenskan var det ofta ett ganska offensivt spel som förordades.
Jag har valt att sätta gränsen för godkänt vid 91% för räddningsprocent och 2,5 GAA (snitt insläppta mål). Det är för att det ungefär vad som krävs för att vara top-10-12 i SHL bland målvakter.
Desto grönare desto bättre givetvis. Det finns ett par målvakter som man nog får bortse från i dessa tabeller: Isak Mantler och Daniel Marmenlind stod ungefär en halv match var och fick hoppa in när det redan var kört. Magnus Hellberg, Simon Nordh och Kristoffer Ericsson stod alla någon enstaka match var och kommer inte att utvärderas.
Hockeyallsvenskan
Om vi börjar från början när Örebro tagit klivet upp i Hockeyallsvenskan och gjorde sin första säsong valde matt satsa på slovakiske Lubos Pisar som man plockade in från danska Fredrikshavn där han gjort flera habila säsonger. Pisar var kanske inte bländande, men han var klart mer stabil än sin kollega Mark Owuya som man aldrig riktigt visste var man hade.
Säsongen därpå plockade man Michal Zajkowski från Modo. Han gjorde en fullt godkänd insats i målet och hans backup Ola Kahem (då Nilsson) likaså. Ingen av dem fick dock fortsatt förtroende då laget läckte ganska friskt i kvalseriespelet. Sedan kan man ju fråga sig om Örebro verkligen hade ett lag för att ta sig till Elitserien redan nu.
Säsongen efter delade istället Nicklas Dahlberg och Andro Michel på ansvaret. De gjorde jobbet riktigt bra i grundserien. Det är nog rent av den näststarkaste duo som Örebro haft, men igen så misslyckades man med att gå upp och igen valde man att förnya båda målvakterna till nästa säsong.
När detta hände blev jag ganska upprörd för det kändes verkligen som att man kastade bort två målvakter som faktiskt gjort det bra. Örebro har knappast varit bortskämda med riktigt bra målvakter, men där hade man en duo som levererade bra siffror och man valde ändå att chansa på att ta in nya namn.
In kom då Tim Sandberg och Henrik Lundberg, men också Stefan Ridderwall. Den senare hade en minst sagt märkligt säsong. Han skulle bli målvakten som äntligen skulle ta Örebro hela vägen, men fick istället sparken då hans fysvärden var under all kritik. Sjukdom påståddes, men han sades överlag vara i väldigt dåligt slag. Han fick en liten revansch i Oskarshamn senare under säsongen.
Istället blev det Sandberg och Lundberg som delade på uppgiften och gjorde det väl precis godkänt sett över hela säsongen, men då var den första halvan ganska dålig och den andra halvan riktigt bra. I kvalserien spikade de båda igen bra och laget kunde dansa in i SHL.
SHL
Väl där valde man att fortsätta satsa på Sandberg och Lundberg, men också ha Jonathan Jönsson som en tredje länk på utveckling i Hockeyallsvenskan. Det här beslutet möttes av massiv kritik och Micce Andreasson var den som sades ligga bakom beslutet. Det skröts om att Örebro hade SHL:s billigaste målvaktspar. Det gick inte hem hos supportrarna.
Sandberg blev syndbock efter första säsongen, men nog borde Andreasson vara den som fått gå efter det väldigt konstiga beslutet. Lundberg hade toppar av SHL-klass, men också dalar där den Andreassonska spelstilen inte hjälpte honom. Örebro valde att fortsätta satsa på honom och av de två var det nog rätt val.
Lundberg fick fortsätta spela andrafiolen i två säsonger till, men nu bakom Julius Hudacek istället. Hudacek hade hamnat snett med sin KHL-klubb och blivit skickad till tjeckiska ligan där han levererade bra siffror. Örebro gav han ett fint erbjudande och han kom och han levererade.
Tillsammans med Derek Ryan och ett gäng andra spelare som nog låg på toppen av sin förmåga den säsongen kunde Örebro ta sig hela vägen till kvartsfinal säsongen 2014/15 där man också pressade Växjö till sex matcher. Det här var den bästa säsong som två målvakter gjort i Örebro.
Det skulle dock visa sig vara mycket på rygg av Derek Ryan för säsongen efter gick laget inte att känna igen. De ersättare som värvades skeppades vidare i snabb takt efter de visat sig vara floppar av olika anledningar. Laget saknade spets och många som levererat duktigt föregående säsong gick inte att känna igen.
Laget var framförallt väldigt inkonsekvent och kunde förlora stort, riktigt stort, vissa matcher för att sedan vinna nästa. Även om Julius Hudacek fortfarande visade upp sig på alla sätt han kunde tappade han nästan 2% i räddningsprocent mellan säsongerna.
Henrik Lundberg levde i skuggan av honom så klart, men hans siffror tog mer stryk från den förra säsongen till denna. Hudacek lyckades bevara sin vinstprocent relativt bra ändå, men Lundberg kunde inte matcha den bedriften.
Säsongen efter det valde man att byta ut Henrik Lundberg mot Axel Brage. Ett drag jag kritiserade då jag ansåg att man bytte mellan två jämlika målvakter, men att man då skickade en yngre målvakt som gick framåt och fick in en äldre målvakt som låg på toppen av sin förmåga.
Jag fick dock senare veta att man helt enkelt uppmanat Lundberg att han bör söka sig vidare för sin egen utvecklings skull. Han behövde mer speltid och det skulle han inte få bakom Hudacek. Med den vetskapen var det rätt beslut för honom.
Brage var i skuggan av Hudacek hela tiden och han lyckades aldrig riktigt ta chansen att utmana om förstaspaden. Han hade flertalet riktigt bra insatser, men varje gång han var på väg att bygga upp något kom det någon slumppuck eller konstig grej som ställde till det för honom. Han lyckades aldrig hålla nivån tillräckligt nära sin högstanivå under tillräckligt lång tid för att verkligen utmana.
Säsongen efter det lämnade Julius Hudacek i och med de ekonomiska bekymmer som klubben hamnat i. Man var skyldig honom (och andra spelare) en ordentlig sign-off som man inte kunde betala i tid, men det löste sig småningom. In kom istället Eero Kilpeläinen som säsongen innan burit KalPa genom grundserien och till final i finska slutspelet. Väl där kunde inte ens han hjälpa laget vidare.
Kilpeläinen gjorde en fullt godkänd första säsong och visade att han kunde verkligen stå på huvudet. Han var delad etta i antal hållna nollor i SHL, men Örebros försvarsspel lämnade mycket att önska överlag. Brage fick ett par chanser under säsongen, men Niklas Sundblad valde att snarare spela Kilpeläinen tills han gick sönder fysiskt och psykiskt innan han gav Brage chansen.
Han pratade ständigt om sin etta, och det gynnade nog inte någon av målvakterna tyvärr.
Denna säsong har Eero Kilpeläinen backats upp av den betydligt mer rutinerade och dekorerade Stefan Stéen. Det har dock inte varit någon hit. Kilpeläinen har inte lyckats hitta en stabil nivå och Stéen i sin tur har inte lyckats utmana Kilpeläinen om förstaspaden.
Jag tror att vi just nu bevittnar det sämsta målvaktsspel som Örebro haft i modern tid. Enda nästan jämbördiga är Pisar och Owuya från säsongen 09/10, men det laget blev ganska hårt beskjutet. Då pratar vi om rent siffermässigt så klart.
Summering
Det är inget snack om att målvaktsspelet floppat rejält denna säsong. Man skulle vilja dyka djupare och titta på hur mycket avslut som laget släppt till från olika delar av isen, men den typen av statistik finns bara i väldigt nära tid och är inte ens offentlig för alla lag. Det går helt enkelt inte att göra någon historisk analys på det.
Både Kilpeläinen och Stéen har utgående kontrakt och i dagsläget finns det ingen direkt anledning att förlänga med någon av dem. Jag vet att många skriker efter spetsspelare till nästa säsong, men vi får absolut inte glömma bort målvakterna.
Sedan bör laget så klart kolla på om det är något man gör annorlunda än andra lag för man har de två sämsta målvakterna i SHL. Båda gör sina sämsta säsonger på länge, med råge. Det är inte bara en fråga om sviktande form så att säga.