”Jag saknar en tydlig linje, jag saknar en identitet. Vad är Örebro Hockey 2016/17, vad vill klubben, vad står den för?”. Så skriver Jonas Brännmyr på NA.se. Han sätter fingret på det som oroat mig mest under hela säsongen. När man sett Örebro spela under ett par år står det ganska klart att klubben, ja hela föreningen, har en lång väg att vandra i sitt sökande efter en tydlig identitet som genomsyrar allt från värvningar till ungdomsverksamhet. Debaclet i Ängelholm igår var ett symptom på just det.

Tecknen har funnits där hela säsongen. Vi har byggt laget runt en backbesättning som är svårt ojämn i sin form, långsamma i sina tankar och som nästan till en man har svårt att leverera en riktigt bra förstapass. Våra uppspel består av backar som länge söker pass, slår en enkel macka till närmsta forward som gör en uppåkning och sedan dumpar och antingen byter eller jagar. Och att dumpa puck är en viktigt del av hockey, naturligtvis, men det är ingen taktik man bygger en identitet på om man i övrigt inte har de kvaliteter som krävs i form snabbhet, styrka och vilja att ta de smutsiga striderna längs planket.

Det saknas hjärta, och Örebro är inget tufft lag att möta. Det kan argumenteras för att killarna hörsammade 14-3s uppmaning att ”Visa Hjärta” i slutet av dagens batalj mot Rögle, men det är ändå tydligt att vi är helt utlämnade till motståndarnas psyke. Rögle började darra och vi gjorde visserligen vårt för att kliva fram, men vi klara inte att mentalt dominera en motståndare och applicera vår vilja på dem. På samma vis som vi under tidigare säsonger har haft svårt att kontrollera matcher mot ett på pappret sämre motstånd tycks Örebros mentala stabilitet vara en spegelvänd projicering av motståndarens.

Vi har inga tydliga fästpunkter att hänga upp en identitet på. När det nu pratas om att Siim Liivik och Dominique Heinrich ska lämna väcks återigen frågorna kring vilka filosofier som dominerat under lagbygget. Liiviks kommmentar i NA om att han ska ha en roll där han tar plats framför motståndarmålet för att böka och skymma blir nästan komisk i ljuset av våra svårigheter att etablera spel i motståndarnas zon. Inte ens i en förstalina skulle Liivik ha tid nog att göra det han uppenbarligen värvats för att göra.

Så varför är vi som lag så identitetslösa? I Brännmyrs krönika ställer han krav på Örebro som förening att ifrågasätta om PG är rätt man för jobbet. Jag är benägen att gå längre än så och leverera svaret; nej, det är han inte. PG har flera gånger påtalat att alla värvningar görs i samråd med sportgruppen och sedan göra han själv klart det ekonomiska. Om vi nu antar att det är sant så har vi ett antal möjliga alternativ att ta ställning till. Antingen är Sportgruppen en samling ja-sägare som inte vågar gå emot PGs vilja. Eller så är det PG i sin roll som General Manager som inte har satt samman rätt personer i Sportgruppen för att lagbygget och de värvningar vi gör ska passa ihop. Och jag är helt säker på att PG inte har den hockeykunskap som krävs för att vara kitet i den.

Att något inte står rätt till i organisationen är tydligt. Se bara på antalet felvärvningar vi gjort, en handfull av de uppradade i Brännmyrs text. Det är en häpnadsväckande rad felrekryteringar, och som lag betraktat saknar vi fortafarande ryggrad. Jag tänker säga det rätt ut; ta ditt ansvar och, om inte lämna, så iaf stuva om i Sportgruppen, för att styra skutan rätt igen. För just nu blåser det rejäl storm och manskapet hänger i relingen.