Matchen var igång och spelet såg ganska stelt och tråkigt ut, men likväl var jag fullt fokuserad på det som hände på isen. Jag fällde någon halvfyndig kommentar åt pappas håll mellan varven. Plötsligt tränger sig tre person in på raden för att sitta på platserna innanför.

Aningen irriterad sade jag något om att man kan gott vänta tills det är avblåst, men det är väl tveksamt om de hörde mig över klacken och det faktum att jag mest muttrade. Det var tre yngre personer som spenderade den mesta tiden av första perioden med att ta selfies, surfa runt på olika sociala medier och försöka vika ihop klapporna. Det var inget sprudlande intresse för hockeyn direkt inledningsvis. 

Det kunde jag förstå å andra sidan. Det var ingen vidare hockey och Örebro var det sämre laget där ute.

I andra perioden lyfte spelet för Örebro och när kvitteringen väl kom vaknade även studenterna till liv. Nu händer det grejer! Jag och pappa flög upp ur stolarna för att fira målet, vilket jag tror ställde våra stolsgrannar lite. De satt lite ställda kvar i sina stolar. Det är många hockeykulturella saker att ta in på en gång så jag kan knappast klandra dem för det.

Allt eftersom perioden fortlöpte ökade också engagemanget. Det klappades på bra med klapporna och man tog bilder av det som hände på isen istället för sig själva. ”Kul!”, tänkte jag, ”intresset tar sig”.

När periodpausen var överstökad och ståplats tog kommandot drog de även med mig själv och resterande supportrar på läktaren, även min nyfrälsta radkamrater. Att säga att stämningen var god är en underdrift och vi var alla inställda på att heja fram våra rödvita krigaren till seger.

När Mathias Bromé bombade in 2-1 var det inte bara god stämning, det var fest! Säsongskortinnehavare, förstagångsbesökare, alla var på lysande humör. När sedan Örebro blir bestulna på utvisningar och klacken dånar domarskandal då spelar det ingen roll om det är första matchen eller 100:e matchen man är på, domaren är utan minsta tvekan helt värdelös.

Om det då fanns fortfarande några små tvivel om vilket lag man ska heja på såg Bromé till att vinna över de sista obefläckade själarna genom att ordna spel fem mot tre och firar det på ett kanske lite opassande, men i stunden väldigt komiskt vis. Rättvisa hade skipats, Örebro Hockey är centrum i universum, domarn suger lite mindre (för en del) och nu ska det bara göras 3-1 och säkra alla tre poäng.

3-1 kommer och nu är hela raden på fötter när nätet rasslar.

Med dryga två minuter kvar står sedan hela arenan upp och klappar hem avslutningen av matchen. Det blir ett litet avbrott när 4-1 också trillar in, men festen fortsätter sedan och stämningen som alla skapar, inte minst 14-3, men även sittplats som består av allt från knoddar som inte ens kan gå än till äldre herrar och damer som också börjar få svårt att gå. Alla varianter och avarter av människor finns representerade, men vi är alla supportrar med ett stort, gemensamt intresse.

På väg ut från arena går jag förbi tre damer som kommer ut från hemmastå och med sig tar de ramsorna de hör från sina kamrater i klacken. Damer som säkert har åtminstone barnbarn, men inte minst ett hjärta som brinner för Örebro Hockey och hade jag inte redan varit på  strålande humör hade jag säkerligen blivit det när jag mött dessa tre solskensbarn som kanske inte ser alltför farliga ut, men jag har ändå mina misstankar om att även dem har svurit mot zebrorna på isen mer än en gång.

På vägen hem hör man rykten om att Sam Hallam hade sneat till ordentligt i intervjun med Cmore och plötsligt fick man lite extra bråttom hem. Man vet ju sedan gammalt att Hallam verkligen kan surna till ordentligt. Det måste ses! Ryktet stämde också. Hallam var verkligen på skitdåligt humör. Man blev alldeles varm inombords och slocknade gott omkramandes tre nya poäng.

Hur mina radskamrater avrundade kvällen vet jag inte, men jag tror de hade roligt och jag hoppas att de kommer tillbaka. De är varmt välkomna att sitta bredvid mig igen.