Örebro studsar tillbaka igen, och vinner mot Skellefteå, igen

Örebro studsar tillbaka igen, och vinner mot Skellefteå, igen

Örebro har kallat hem både Axel Elofsson och Theodor Hallqvist inför kvällens möte med Skellefteå. Med Robin Salo avstängd och Filip Berglund korttidsskadad behövdes fler kroppar.

Örebro gör en bra första period i det stora hela. Det finns så klart en stor plump i protokollet och det är det insläppta målet i powerplay. Nu är Skellefteå helt enormt bra på att göra mål med en spelare färre på banan och de spelar med en väldigt aggressiv stil, men det borde Örebro vetat om.

I det stora hela bjöd Örebro på ett tajt spel där de spelade hyfsat ordnat hemåt och kreativt framåt. Det känns verkligen som att Filander vill att spelarna ska försöka hitta på saker lite på egen hand i offensiv zon, samtidigt som han också ger dem varianter och verktyg som de kan använda, men vill de spela något eget så har de friheten att göra det.

Örebros kvittering stod Milton Oscarsson för, inte Wojciech Stachowiak, i powerplay. Han bankade / styrde in den snedträff som Stachowiak fick till. Lite turligt, men inte oförtjänt på något vis. Själva powerplay:et kom till efter att Liam Danielsson börjat blöda rejält efter att Oscar Lindberg varit extremt klumpig i närkampen. Danielsson hade startat matchen rejält rivigt och kanske lyckats krypa in under skinnet på motståndarna.

Den första halvan av andra perioden är sedan Skellefteås helt och hållet och de tar också ledningen rättvist. Hugg kan plocka upp en retur från Larsson och gå köksvägen. Örebro var på hälarna en längre tid och målet hängde i luften.

Efter målet så mattades Skellefteå av något, men det skulle ta några minuter till innan Örebro kunde ta över och sen spela ut under andra halvan av perioden. Det ledde först till att Linus Arnesson kunde pricka in 2-2 efter att Kalle Kossila mycket vaket spelat upp till honom från framför mål istället för att försöka tråckla in en backhand från omöjlig vinkel.

Örebro får sen ett till powerplay och då slår Karlkvist till igen. Nu skjuter han äntligen i powerplay igen.

Den tredje perioden blir sedan lite av en transportsträcka för matchen. Quenneville åker ut för holding the stick, vilket när man granskar situationen efteråt bara kan skratta åt. Örebro höll ut och hade själva ett powerplay tidigare i perioden, men kunde inte utnyttja det.

Skellefteå plockade målvakten med två och en halv minut kvar, men Örebro stod emot och när Veronneau är på väg förbi Arvid Lundberg mot det öppna målet tog han en så kallad nödvändig utvisning. Örebro tar det kallt och överarbetar inte. De vet att de har en seger nära nu. Skellefteå vågar dock anfalla när de får pucken, men Örebro är lyckligtvis hyfsat beredda på det.

Strauss Mann och Filip Larsson var båda riktigt vassa matchen igenom. Larsson fick rädda sina medspelare några gånger efter att de slagit alldeles för nonchalanta passningar i egen zon.

Ja, Skellefteå saknade Pär Lindholm som ska bli pappa, och ja, det är en spelare som gör skillnad, men nu var han inte med och Örebro tar vara på det.

Elofsson fick bra med speltid i offensiva situationer och powerplay, vilket jag blev riktigt glad för. Jag var rädd att han mest skulle få sitta på bänken, men tränarna spelar honom och han gör det jättebra. Han rör sig hur fint som helst och ser till att pucken rör på sig. Hallqvist fick defensiva starter istället och gör det fint han med. Det är svårare att utvärdera när man inte märker av det på samma sätt.

Vid det här laget kan man lugnt konstatera att Örebros högsta nivå är väldigt hög, men i tre fall har den lägsta nivån också varit helt otroligt låg.

Det blir intressant att se hur lagt nu gör när Frölunda väntar. Ett lag som spelar ”sådär” match efter match, men ändå vinner de flesta. De är ruggigt täta bakåt, inte minst tack vare sina duktiga målvakter, men det går att nåla fast dem i deras zon. Problemet är att få hål på dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *