Missnöjet över den säsong som varit har kanske lagt sig något, men inte helt. När Färjestad målar upp Martin Johanssons fyra år i klubben som otroligt framgångsrika känns det som att missat både en och två saker som hänt de senaste två åren. Inget ont om Martin som gick från att vara en brunkare i en fjärdelina till landslagsspelare under tiden här, men hans senaste säsong var inte alls i nivå med de innan.

Oavsett hans insats, fanns det mycket att önska av övriga laget. Alla tränarbyten hjälpte knappast och jag är inte helt förtjust i tanken om att sponsorer går in och dikterar saker med klubben, men de är ju också supportrar. Troligen större än många andra när man faktiskt går in med stora summor pengar i hopp om att få sitt hjärtas lag lyckas.

Det var tyvärr inte mycket som klickade under säsongen som var och det var framförallt spelet i och ut ur egen zon som inte alls fungerade. När Sundblad kom såg han till att supersäkra hemåt hela tiden med tre man som alltid skulle ligga på rulle hemåt så snart det fanns en tillstymmelse av pucktapp. Inte skitkul att kolla på rent generellt, men skönt att de slutade släppa in så mycket mål.

Backlinjen är lika obefolkad som det lappländska inlandet, men det kommer så klart att ändra på sig. Den första värvningen i Jonathan Andersson känns jättespännande och om de fortsätter på samma vis finns det goda möjligheter för Niklas Johansson att rent av bli omtyckt av i alla fall ett par supportrar.

Spelare kommer och spelare går. Om de inte heter Henrik Löwdahl förstås, men det görs inte sådana spelare längre tyvärr. Någon får gärna bevisa mig fel här, men i dagens läge känns det som att det enda som faktiskt kommer stå sig stark mot vind, väder och tidens nötande är de riktiga supportrarna och färgerna de sjunger för att stötta.

Spelare kommer att dra på sig den rödvita dressen, hylla laget och sedan leta sig vidare när kontraktet löper ut. Det är så världen ser ut, men det rödvita är vårt, det är evigt. Namnen på ryggarna har varit många och kommer att bli många fler allt som matcher och säsonger spelas klart. Färgen på tröjorna däremot. Den ändrar sig inte.

Publiken sjunger ”Martin Johansson gör alltid mål”, ”Viitalouma, Viitalouma, Olé”, eller skanderar ”Hu-hu-Hudacek” för att stötta sina favoritspelare just nu, men de kan alltid, oavsett vem som befinner sig på isen höja rösten till ”Kom igen rödvitt”, ”Det är vi som är Örebro”, ”Örebro är underbart” eller någon annan ramsa som ska lyfta fram personerna på isen som just idag fått äran att dra på sig Örebros färger.

Jag kommer att sakna ”trottoar, trottoar, inga pengar kvar”, men enligt Mora-masarna är det ju de som är Dalarna. Vi har tydligen spelat mot fel lag alla dessa år? Det finns ju så klart andra klassiker som troligen kommer att bestå. ”Sämre klack än Skåre” är helt klart värd en repris.

Med det sagt: truppen må vara halvfärdig och backlinjen gapa tom, men det spelar ingen roll. Jag ser fram emot att hitta nya favoriter i laget, men mest av allt ser jag fram emot en ny säsong av Örebro Hockey tillsammans med pappa. Det finns inte ett uns av tvivel i min kropp om att inte förlänga för det spelar ingen roll vilken trupp som presenteras. Det är inte spelarna det handlar om. Det är laget och färgerna de spelar för.