“Because the demands on the goalie are mostly mental, it means that for a goalie the biggest enemy is himself. Not a puck, not an opponent, not a quirk of size or style.

The stress and anxiety he feels when he plays, the fear of failing, the fear of being embarrassed, the fear of being physically hurt, all symptoms of his position, in constant ebb and flow, but never disappearing.

The successful goalie understands these neuroses, accept them, and put them under control. The unsuccessful goalie is distracted by them, his mind in knots. His body quickly follows.”

– Ken Dryden

Jag har alltid hävdat att målvaktspositionen är den mest intellektuellt krävande i ett hockeylag. Det kanske är därför jag aldrig var en bra utespelare och till slut fastnade mellan stolparna. För att jag älskade det och faktiskt inte var helt värdelös i den positionen.

Oaktat allt annat är det en position med unika utmaningar. Precis som Ken Dryden påpekade är den mentala skärpan direkt avgörande om man som målvakt inte ska falla in i djupa svackor eller rent av misslyckas helt som elitsatsande burväktare.

Det är inte den enda faktorn. Talang, träningsvillighet, noggrannhet, rätt fysiska förutsättningar och spelförståelse är ytterligare ingredienser som behövs. Men de psykologiska krafterna är starka och spelar en stor roll i hur bra en målvakt kan bli.

Det pratades en del om Eero Kilpeläinens svacka efter en hyffsat stark inledning på säsongen. TV-experter spekulerade i någon form av utbrändhet efter många matcher med lite vila. De menade att han helt enkelt matchades sönder. Kanske ligger det något i det.

Jag avhåller mig från att definitivt försöka reda ut vad som var orsaken. Det kan vara en rad olika omständigheter som orsakade det. Fysisk eller mental trötthet, tillfällig svacka i självförtroende eller någon av de sakerna i kombination med andra okända faktorer. Oavsett, jag har inte insikten eller expertisen för sådana utläggningar.

Det spelar i det stora hela ingen roll. Det viktiga är reaktionen, och den är lättare att bedöma som utomstående. Vissa målvakter faller till exempel tillbaka på delar de alltid är trygga med. Retirerar in i ett mentalt tillstånd av ältande kring vad som inte fungerar eller känns bra.

Eero satte dock pannbenet mot isen och gnuggade på tillsammans med målvaktstränare Eriksson med en fortsatt tro på sitt spel och sin förmåga. Det är inte lätt att under så pressade omständigheter fortsätta stå stadigt och tro på det man gör.

När saker och ting känns som att de glider en ur händerna är det lätt att börja överkompensera och hamna i end ond spiral av tilltagande panik. Åtgärd leder till försämring eller status quo leder till ytterligare åtgärder och så vidare. Både som individuell spelare och som lag. Eero kändes dock alltid samlad och uppvisade en vilja att klösa sig tillbaka i förarsätet.

En attityd som en bra målvakt måste ha. Det är uppenbart att Eero är en riktigt bra målvakt med förmåga att vinna matcher åt oss och vara en stabil och trygg sista utpost. Hans säsongsavslutning vittnar också om ett bra psyke och en förmåga att lyfta sig ur tunga perioder. En förmåga som långtifrån alla har.

Jag tror vi kommer att få se honom växa ytterligare några storlekar nästa år. Han har kommit in i SHL-tempot och säkert också etablerat bra relationer inom klubben vilket naturligtvis ger ökad trygghet. Får han rätt målvaktspartner kan det blir en fantastiskt intressant säsong i den blåmålade delen av isen. Har jag sagt att jag redan längtar?