I samband med att Örebro Hockey faktiskt har ett eget damlag i seriespel nu har vi tagit chansen att växla några ord med Tobias Stark, lektor i idrottsvetenskap vid Linneausuniversitetet. Han är mycket aktiv på sociala medier (@Tobias_Stark) och följer utvecklingen inom ishockeyn nära.

Han är en näst på bottenlös källa på hockeyfakta och har tillsammans med Fredrik Jensen hockeypodden 4check som de driver tillsammans med Hockeysverige.se där de pratar om ishockeyns kultur och affärer. Mig personligen är det en av de mer intressanta podcasten där ute. Inte minst eftersom de ofta tar upp saker som ingen annan gör, samtidigt som de faktiskt har en insikt och kunskap om vad som händer bakom kulisserna.

Damhockeyns historia går att spåra ganska långt tillbaka om vi bara pratar om träningar eller enskilda uppvisningsmatcher i Sverige, men om vi tänker på organiserat spel och möjligheten att kora en svensk mästare då är vi faktiskt inte längre tillbaka än 1988 när Nacka HK blev de första svenska mästarna. Det dröjde sedan ytterligare 20 år innan det fanns en rikstäckande serie för damishockey. Riksserien blev verklighet och lag från hela Sverige kunde äntligen spela mot varandra i organiserad form i Svenska ishockeyförbundets regi.

Tjejer i Sverige har alltså inte haft möjlighet till detta i mer än än 12 år nu. Det är så det ser ut. Riksserien blev sedermera SDHL och efter en tid med en hel del omkastande nyheter har Svenska ishockeyförbundet (äntligen) gett tjejerna bättre möjligheter att kunna utöva sin sport genom ett kollektivavtal värdigt namnet.

Hur såg man på att tjejer började spela hockey på 60-70-talet?

Både ja och nej. Några grundförutsättningar först; Man brukar säga att den moderna hockeyn formas i 1800-talets slut i Kanada. Man brukar datera den första hockeymatchen till mars 1875. Då är det den viktorianska manliga överklassen i Montreal kodifierar ishockeyn egentligen då det finns en myriad av lokala varianter av spel på is med någon form av klubba och någon form av boll, men här har man då satt gränsen som forskare för de första stegen mot modern ishockey. De många varianterna formas mot en bestämd variant. Innan dess fanns det inga fasta regler utan man kunde variera över tid och rum.

Redan börjar på 1900-talet finns det uppgifter på att kvinnor i Kanada spelar ishockey och gör det bra. Bland annat ska då en av Lord Stanleys döttrar, Isobel, varit en frekvent och duktig hockeyspelare. Det här är viktigt ur flera synpunkter. Lord Stanley var brittisk generalguvernör i Kanada, han var med andra ord Storbritanniens förlängda arm i Kanada, vilket kunde ses symboliskt i alla fall att den politiska, kulturella maken stödde att damer spelade hockey. Det fanns alltså en legitimitet i det och fram till i alla fall mellankrigstiden så spelades damhockey i Kanada, och även i USA. De ligger väl tiotalet år efter i utvecklingen.

Samtidigt börjar hockeyn växa från att vara en lokal företeelse till att vara en nationell angelägenhet för hela Kanada och sedermera USA och det tror jag är kopplat till att hockeyn fick en tydlig roll som en del i ett manlighetsprojekt och en del i den militära utbildningen i skolor. Det är en väldigt typisk sak att vissa idrotter användes för att fostra dagens män.

Då tog man också fasta på sportens ”manliga” egenskaper, dess hårdhet, dess förmåga att fostra disciplin och traditionellt manliga egenskaper. Sedan dag ett har det funnits mer eller mindre i ishockeyns kultur och regelverk en ambition, en tanke om att det ska syfta till manlighet. Det i ett minimum är ett frö av inbyggt motstånd mot damhockey.

Fram till i alla fall mellankrigstiden mellan 1918 och 1939 så finns det damspelare som karaktäriseras som minst lika goda som många, till och med de flesta manliga hockeyspelare. Så på sina håll var damhockeyn i alla fall väldigt uppskattad. Det ska man ha klart för sig.

Sedan vad som händer med depressionen är att hockeyn förvandlas från en i huvudsak amatörorienterad verksamhet, även om proffshockey började växa fram redan vid 1900-talets början.

Proffshockey i sig kommer mer från arbetarklassammanhang och kanske mer de mer uppkomliga medelklassmännen som gjorde sig en hacka i den nya medieindustrin och gruvnäringen som inte egentligen kom från de viktorianska överklassammanhangen utan bildar en mer uppåtsträvande industriarbetarklass.

De hade så att säga en annan syn på manlighet och det är här man odlar den mera robusta nordamerikanska hockeymanligheten. Den är den som sedermera Gordie Howe, Mr. Hockey, symboliserar.

Det är alltså inte den bästa spelaren, Wayne Gretzky, the Great One, som är Mr Hockey utan det är Howe, som kom före Gretzky, men han förkroppsligade hockeyns alla egenskaper. Han var både teknisk, bra skridskoåkare, men han kunde också slåss med de bästa. Han var fulländad brukar man säga.

Han speglade den här manlighet som sedermera återspeglas i John Wayne, actionhjältar som Rocky, Rambo, det är den typen av manlighetsideal som hockeyn i Nordamerika har kultiverat.

Men ursprungligen var det då det rådande manlighetsidealet åt det mer kontrollerade viktorianska hållet som påminner mycket om det man kan se i Downtown Abbey exempelvis. Väluppfostrade brittiska ideal. Väldigt återhållsam.

Men vad som hände då, något förenklat var, att hockeyn under depressionen när det var som fattigast tog i princip varje chans att tjäna sig en hacka. Det var proffsidrott; hockey, fotboll, boxning, you name it, som tog sig en chans så där kan man nog säga att proffshockey konkurrerar ut amatörhockey.

I det läget förpassas också damhockey, eller kvinnan, mycket mer till hemmet. Där började också damhockeyn få svårare att göra sig, och det fortsatte sedan under andra världskriget. Man slog undan benen på hockeyns momentum som sagt, men det jag vill komma till är att damhockeyn fortsatte att frodas på sina håll och kanter.

Inte minst i collegemiljö i USA under hela tiden och har gjort det fram till idag. Det är uttryck idag att Kanada och USA är så pass framstående inom damhockey. De har i princip en över hundraårig tradition av damhockey. Det har vi inte i Sverige på samma sätt.

Vi har en inte samma tradition med de ekonomiska och kulturella förutsättningar som behövs för att bygga någonting. Vi kan få det på sikt om vi fortsätter jobba systematiskt och målmedvetet givetvis, men de har ett försprång på drygt hundra år.

När hockeyn införs i Sverige 1920 då kan man se i pressen att det finns vetskap om att det bedrivs damhockey i USA och Kanada, men det är ingenting som jag någonsin har sett något om att man ska införa det. Det verkade vara en ickefråga.

En till utgångspunkt är att när fotbollen kommer till Sverige och införs, då först det tydliga ideologiska diskussioner i pressen om fotbollens roll, att det är en manlighetsföreteelse, att kvinnor icke göra sig besvär, osv.

Den diskussionen förs inte inom hockeyn. Det har det antagligen att göra med att den striden var redan över när hockeyn införs i Sverige. Den var redan kodad som en manlig företeelse och ishockey sorteras bara in i pusslet utan eftertanke. Det var ingenting som man skulle ta upp en gång till för att diskutera om hockeyn skulle ha damidrott eller inte. Det slaget var redan avgjort.

Till saken hör att hockeyns betydelse inledningsvis var av rent rationella förtecken, det vill säga den bedrevs för att skänka nationell prestige. Alternativt, i och med att det inte fanns något dammästerskap så var det en ickefråga.

När man började ge sig i slag med att introducera hockeyn mer nationellt i Sverige på 1920- och 1930-talet det man trycker på är att hockeyn är ett billigare alternativ till bandyn. Det är under depressionen när det inte fanns någon konstis. Det vill säga var svårt att hålla en bandybana vid liv, att hålla ett bandylag vid liv. Det var billigare att åka med bara sju spelare och spela på liten isyta.

Det var på de strängarna man sålde in hockeyn. Återigen det fanns ingen ambition att starta någonting med hockeyn för damer.

På femtiotalet startas så olika former av ungdomssatsningar både lokala initiativ bland skollärare där man sätter upp en lokal hockeyserie och det pratas om saker som Prins Bertils pokal som var en ungdomsturnering av nationellt snitt och då kan man se att det förekommer tjejer i lagen när man läser artiklar.

Det är ändå något som man betecknar som något positivt och ingen direkt skepsis om att kvinnor är sämre lämpade än män utan så sätt är det fortsatt en ickefråga om kvinnor inom hockeyn. Det finns ingen systematisk tanke om att man ska satsa på tjejer, utan ”vad kul!” och sen är det punkt.

I samma veva kommer det fram en kvinnlig domare i Göteborg som heter Ann Carlsson, samtida med Pia Grengman, senare gift med Ulf Sterner, också från Göteborg. Det är lite intressant att vi har två duktiga, kvinnliga hockeypionjärer som kommer från Göteborg. Det är de två första kända namnen. Pia lägger av förhållandevis tidigt och blir tränare och blir sedan en av världens första kvinnliga tränare för ett herrlag.

Den första egentliga satsningen som görs är i Övik och Timrå. Man brukar säga att Modo och Örnsköldsvik är snabbast och det kom till efter påtryckningar från ett antal hockeysugna tjejer i Örnsköldsvik som går till Bosse Berglunds farsa, Kabben Berglund, Modos starke man och säger att ”vi vill börja spela hockey”.

De uppsöker också de politiska makthavarna och säger vi vill spela hockey här och vi måste få förutsättningar för det. Utifrån det sedan så börjar sedan den första organiserade flicksatsningen i Sverige.

1972 fyller sedan förbundet 50 år och då ger de ut en skrift som heter Pucken. Den finns på alla välsorterade bibliotek och där finns det en halv sida som handlar om ”ishockeyns amazoner” och det är några bilder som då börjar sippra fram. Det är en eller ett par bilder med en text som troligen dåvarande ordförande Helge Berglund har skrivit har en ton som idag kan anses tämligen nedlåtande.

En lite raljant inställning. Det är först då lite som hockeyn börjar titta på det här. Man börjar ta fram något som heter mjukishockey. Det är då en enklare variant av ishockey som ska vara mjukare. Det är för att locka kvinnor. Det finns också ett kanadensiskt spel som heter ringette.

Man spelar med en ring istället för puck och istället för en klubba har man en pinne. Det är ungefär som en kombination av hockey och couronne. Det här introduceras då i Sverige och det känns lite som ett typiskt spel som kanske idrottslärare på gymnasier använder, eller man använder i utbildningen av gymnastiklärare. Ett sånt typ av spel.

Det skulle fånga hockeyns känsla av lagspel, snabbhet och komma bort från det eskalerande våldet inom ishockeyn. Här börjar man då kolla på olika satsningar för damer, men det finns ingen medveten tanke från förbundet om att man ska dra igång damishockey utan det växer underifrån.

Det som är symptomatiskt med det är att herrishockeyn och Tre Kronor växer snarare uppifrån. Det är alltså SOK tillsammans med fotbollsförbundets starke man Anton Johansson som för in hockeyn i princip mot spelarnas vilja.

Till saken hör också att i slutet av 1960-talet börjar det komma lite diskussioner om att det är publikkris inom svensk hockey. Det brukar komma tillbaka med jämna mellanrum, men det här är också en allmän nedgång inom idrotten i sig.

I det läget börjar man diskutera hur ska vi locka damer till ishockeyn? Det man börjar då är att man tänker inte på tjejer och kvinnor som hockeyspelare. Det man gör då är att man tar fram koncept för att locka kvinnor till Elitserien och landskamper, och då är det sådana här saker som att man ska lägga ut goodiebags på stolarna och locka dem.

En tidig variant av de här tjejkvällarna man kan se idag.

Håll utkik efter nästa del i intervjun som kommer att publiceras inom kort!