En till säsong där man krigar för att överleva…

Det är mitten på juli och Örebro Hockey gör klart med amerikanen Ryan Stora som förstacenter. Stoa har presterat ungefär en halv poäng per match i KHL och lite olika lag. Innan dess har man värvat tidigare Växjö-floppen Sakari Salminen och Ludvig Rensfeldt som åkte ur SHL med Timrå samt en hårdskjutande Aaron Irving från norska ligan. Det var nog ingen som kollade lite extra på Örebro efter det.

Dominik Furch var ett spännande målvaktsval som blev klart tidigare på våren. Jag var rejält inställd på att han skulle få jobba hårt för sin lön. Även med tanke på att han verkar vara den högst betalda spelaren i Örebros historia, och det har jag inga som helst problem med, får jag ändå säga att det har varit väl spenderade pengar. Han är kanske SHL:s bästa målvakt, vilket är anmärkningsvärt med tanke på vilken bra säsong Joel Lassinantti ändå gör.

Mathias Bromé var den som drog störst rubriker annars, men ett tag såg det ut som att han inte skulle komma till spel i den rödvita dräkten. Det fanns ett konkret intresse från NHL, vilket Ludde (pressansvarig) så klart såg till att utnyttja till max och lät oss andra sitta och vrida och våndas in i det sista. Bromé tackade nej till NHL-kontraktet då han tyckte han behövde mer tid för att utvecklas här hemma, vilket vi alla är oändligt tacksamma för.

Bromé leder SHL:s poängliga i spelet fem mot fem. Givetvis hade det varit kul med mer poäng i powerplay ovanpå det, men med Örebros powerplay är det svårt att kräva, eller ens önska, något sådant. Han var eftertraktad av många, men Niklas Johansson fick hit honom på något sätt och inför säsongen kändes det som att Bromé skulle få dra ett stort lass för att Örebro skulle slippa kvala.

Försäsongen drar igång

Alla vet att försäsongen inte betyder någonting. Det är bara några träningsmatcher som alla lag bara utnyttjar för att hitta och sätta detaljer i spelet. Man får inte låta bra eller dåliga resultat påverka ens förhoppningar. Om det går åt skogen kan man bara förklara bort med att man bara tränar och går det bra är det en dödssynd att tro att det faktiskt betyder något.

I det första bytet i den första matchen blir Lukas Pilö skadad och missar resten av försäsongen. Fantastisk start verkligen. Örebro vinner till slut med 5-4 i en svängig match. Viktor Lodin, som var inblandad i nästan alla mål, fick senare försäsongen förstörd av sjukdom. Just dessa två skulle ju få chansen att slå igenom i år och det börjar på sämsta möjliga sätt. Kul … kul.

Örebro fortsätter sedan med att slå Linköping, Ässät och Brynäs med ganska övertygande spel. Kvällen efter Brynäsmatchen går man på en rejäl nit mot Leksand och åker på försäsongens enda förlust. Det var ganska tydligt att laget var trött och inte orkade med två matcher på två dagar. De gick sedan vidare och slog Södertälje och HV71, igen med övertygelse.

Det är klart man hade lite förhoppningar inför säsongen efter det även om man verkligen försökte att inte lägga alltför stor vikt vid dessa fina resultat. Jordan Boucher hade gjort fem mål på sex matcher och nog fick man förhoppningar om att detta skulle bli hans år. Aaron Irving hade gjort fyra mål på sex matcher från sin backplats och fantasier om att en (nästan) ersättare till Nick Ebert faktiskt fanns i laget uppstod.

Samtidigt hade Sakari Salminen endast fått ihop till en enda assist på sju matcher och Ryan Stoa stannade på två mål. Kanske inte vad man hade hoppats på och det gjorde fortsatt att man inte riktigt vågade tro fullt ut att det skulle bli något annat än streckstrid.

Seriespelet drar igång

Örebro hade en riktigt tuff öppning på serien med matcher mot Färjestad, Luleå, Djurgården, Frölunda, Rögle och Malmö. Örebro vinner borta mot Färjestad och tar sedan en blytung seger mot Luleå hemma. Segerraden fortsatte alltså, och de spelade faktiskt spännande och bra hockey. Jag började få upp hoppet mer nu. Det kanske fanns något mer i detta lag som inte gick att se i spelarmaterialet.

Sedan kom förlusterna mot Djurgården, Frölunda, Rögle och Malmö, vilket på förhand alla är fullt acceptabla. Det var inga matcher där jag hade några jätteförhoppningar om att laget skulle ta så många poäng. Örebro spelade ändå fortsatt ganska bra i de flesta av dessa matcher, men utvisningar och individuella misstag blev kostsamma. Något som man tyvärr kände igen alltför väl från tidigare.

Men så växlar laget upp och de vinner och de vinner och de vinner. Några förluster kommer mot Luleå och HV71, men jäklar att de bara körde. Örebro Hockey spelade bättre än de någonsin gjort tidigare. Helt allvarligt. De har aldrig spelat hockey av den här kvalitén innan. Vissa matcher var så bra att Sportpodden fick stryka kalkondelen ur en del avsnitt för det fanns inget att ta upp.

Om jag inte redan gjort det väldigt klart och tydligt, Örebro spelade alltså inte bara bra, de spelade fruktansvärt bra, och de gjorde det inte bara i enstaka matcher. Jag kan inte understryka tillräckligt hur jäkla lyrisk man var efter vissa matcher. Det såg oförskämt bra ut och att de ledde serien under en period kändes helt overkligt, men ändå rättvist.

Sedan kom tyvärr tre raka förluster där laget inte gick att känna igen riktigt. Spelet stämde inte och att Rasmus Rissanen blev skadad hjälpte så klart inte. Skador är annars något som laget varit relativt förskonade från. De har verkar hittat ett träningsupplägg som fungerar bra och gör att spelarna håller under säsongen.

Örebro har fortsatt en tunn trupp och skadan på Rissanen märktes som sagt ordentligt, men de har också lyckats bygga ihop ett lag där alla kedjor bidrar och hotar. När luckor uppstått av olika anledningar: sjukdom, skador, JVM och liknande, har man inte heller tvekat på att kalla upp juniorer och faktiskt också gett dem speltid.

I Linus Öbergs fall ledde det till att han tog en plats i JVM-truppen. Hade han spelat med J20 istället, som nog var tänkt från början, hade han knappast varit med där idag. Han har inte heller fått platsen till skänks utan han har tagit den. Han har spelat så bra att andra spelare har skickats ner till Hockeyallsvenskan istället.

Frågan alla ställt sig själva och till andra: Är det på riktigt?

Även om inte alla matcher var perfekta var det många som var riktigt jäkla bra helt enkelt och Dominik Furch ska ha en stor del av äran. Sedan får man givetvis inte glömma bort att det har funnits ett lag och ett spel framför honom som hjälpt honom bli målvakten i SHL med flest räddningar och flest segrar. Spelar man mest i SHL är det kanske inte så konstigt, men hans siffror i andra kategorier är också imponerande.

Örebro ligger fyra i SHL och det går inte att slå bort att de gör det med ett spel som placerar dem rättvist med i toppsegmentet av tabellen. Även om spelet har haltat lite på sistone är det på väg åt rätt håll igen. Örebro är riktigt bra på att skapa kvalificerade målchanser, vilket Hockeylabbet visat mer än en gång, men ibland känns det lite som att materialet inte räcker riktigt för spelet man vill spela.

Om Örebro lyckas täppa till lite bättre i defensiven och får fart på powerplay då kommer laget att bli en livsfarlig utmanare till LeMat-trofén, men redan idag är de med och hotar.

Att laget tar flest utvisningar av alla lag är givetvis också något som oroar, och det hör nog lite ihop med att man spelar ett spel som spelarna inte riktigt hunnit bemästra ännu samtidigt som ambitionen ibland tar överhanden. Det här är ett lag som vill mycket och visar det, men de vill mer än de kan ibland och då uppstår misstagen. Att laget nu ska arbeta av tre avstängningar är inget annat än fruktansvärt tråkigt. Inte minst för de tre spelare som fick tacklingar rakt i huvudet. Det är inte OK på något vis.

Full fart framåt!

Om nu den andra halvan skulle sluta i moll finns det forfarande all anledning att se framåt med stora förhoppningar. Örebro håller på att bygga något som kan bli något stort och bryter ny mark. Med ett modernt och smart spel, och ett likvärdigt ledarskap, att luta sig emot har klubben troligen aldrig befunnit sig i ett bättre läge. Ett, eller rent av flera, steg har man tagit nu. Nu gäller det att inte backa utan att ta nya kliv framåt.

Publiken strömmar fortsatt till arenan och med den växer intresset för hockeyn i staden bara alltmer. Det kommer den säkert att fortsätta göra. Örebro har alltid haft bra beläggning, men just nu är den ännu bättre än vanligt.

Nu när klubben går ännu bättre vill också fler och fler barn vill börja med hockey, men i Örebro är det långt ifrån optimala villkor för dessa kommande talanger. Fler isytor är ett måste, men kommunen inser tyvärr inte vidden av det problemet och risken är överhängande att de inte kommer att göras något åt det inom en snar framtid.

Behrn Arena i sig lämnar jag till en annan diskussion. Jag har ältat det tillräckligt i andra inlägg.

Jag vill dock avsluta på ett positivt sätt. Det vore bara dumt att låta Örebro Kommun solka ned vad som varit en allt-som-allt jättehäftig första halva av säsongen. Örebro Hockey är på riktigt med i toppen av tabellen och de är det med ett spel som faktiskt gör det till en fullt rättvis placering. Materialet må prestera på en väldigt hög nivå för sin kapacitet och det finns fortfarande de som tvivlar, men jag är inte en av dem.

Jag tror på Örebro Hockey och även om jag kan vara bitter eller kanske rent av sur efter sämre insatser, det är min medfödda rätt som närking, finns det inga tvivel om jag ser en ljus framtid för klubben och verkligen vill att de ska lyckas. Med VD Micke vid rodret, en ordentlig sportslig organisation och en huvudtränare som bara inte går att tycka illa om kan det här bli hur jävla bra som helst.

Så, Gott Nytt År på er! Det här kommer bara att bli bättre, och det är redan riktigt bra!