Örebro Sportklubb hade under många år varit mycket framgångsrika inom flertalet olika sporter, men ishockey hade varit en sport man undvikit. När man hade en av landets bästa bandylag inom föreningen fanns det en, skulle det visa sig, befogad rädsla för intern konkurrens.

Det hade dock inte hindrat bandylagets spelare från att göra egna utflykter där man provat på den ”nya” bollsporten på is i andra föreningar. Detta var inte helt uppskattat av alla inom föreningen. Det fanns en bild av att ishockeyn var våldsam och skulle leda till skador för bandyspelarna som var mycket värdefulla för klubben. [1]

Ett velande fram och tillbaka

Örebro SK deltog i de allra första diskussionerna innan ishockeyn kom till Örebro 1941. Karl T. Graflund var med på det första mötet med Svenska Ishockeyförbundets ordförande Anton Johansson som Stig Bergström återberättat om från 1940, men de var också närvarande vid det första, riktiga planeringsmötet som skedde i januari 1941.

– Historia: När ishockeyn äntligen kom till Örebro

Även om Örebro SK inte valde att börja med ishockey direkt fanns frågan hängande över dem och skulle återkomma i aktualitet under de kommande åren. De kontaktade Svenska Ishockeyförbundet 1943 för att ansöka om medel för att anlägga en ishockeyrink vid Eyravallen, men nekades detta. [2]

Ishockeyn fortsatte att växa i staden och fler och fler föreningar tog upp sporten. Huvudstyrelsen i Örebro SK beordrade 1948 en ny utredning om klubben skulle ta upp ishockeyn. IK Sturehov, IF Eyra och BK Forward var regionens bästa lag, men detta kunde växla snabbt från år till år om de bästa spelarna kom att byta klubb.

På ett nationellt plan var Örebroregionen fortfarande långt efter de bästa lagen, varav flertalet fanns i väster i de värmländska skogarna i form av inte minst Forshaga och Grums. Resultat av utredningen ledde inte då till att Örebro SK tog upp ishockey utan det skulle fortsatt dröja.

Sven Åke ”Fisken” Erixon

I boken Örebro Sportklubb: 100 år av människor, möten & matcher går följande att läsa: [2]

Örebro Sportklubbs ishockeysektion bildades 1958 på starkt initiativ av Sven Åke ”Fisken” Erixon. En av orsakerna var att ”Fiskens” ishockeyklubb IK Sturehov motsatte sig att han fortsättningsvis dubblerade hockeyspelet med bandy ÖSK. Under de första åren var han både spelare och tränare samt styrelseledamot. ”Fisken” satte starkt sin prägel på ishockeysektionen under dess 14-åriga levnad.

Att hylla Sven Åke ”Fisken” Erixon för det han gjort för ishockeyn inom Örebro SK och Örebro är fullt befogat vad jag kunnat hitta. Att bildandet skulle vara på starkt initiativ av honom har jag inte hittat något som styrker dock. Boken gör inte heller någon källhänvisning, men det är etablerat att flertalet av föreningens bandyspelare också spelade ishockey i andra föreningar.

Erixon var en av dessa som sökt sig till IK Sturehov och han satt med i sektionsstyrelsen som sekreterare under det första året, men han var inte delaktig i styrelsen något annat år. Det första året var också laget ett renodlat bandylag som spelade ishockey. Såväl Olle Sääw som Orvar Bergmark deltog.

Rent formellt verkar han tillträtt som tränare först 1961, men med tanken på att laget spelade i Division 4 och Division 3 innan det finns det inget som får mig att direkt tvivla på att han kunnat agera spelande tränare innan det. Det var inte säkert att det ens förekom speciellt många hockeyspecifika träningar heller. Örebro SK var ett av Sveriges bästa bandylag. De tränade nog så hårt ändå.

Förhandlingarna med klubben när han skulle tillträda som tränare verkar var lite utdragna, men han verkar accepterat klubbens slutbud som var enligt följande:

Grundarvode: 1500kr, bonus vid serieseger: 500kr, första eller andra placering vid ett kval: 500kr. [3]

Rollen som tränare övertogs sedan av Rolf Hallgren till säsongen 1962-63.

Erixon valde sedan att lämna Örebro SK en säsong för att spela med Arboga 1963-1964, men återvände hem säsongen efter.

Han spelade ofta tillsammans med Rolf Hallgren och Yngve Hindrikes. Där fick han vara den defensivt ansvarige, något han var bra på, bakom de två offensivt mer kapabla spelarna. Han lämnade klubben sedan innan sektionen upphörde.

Hans betydelse ska inte förringas, men jag finner bokens berättelse om hur ishockey hittade till Örebro SK som något onyanserad. Säkerligen ännu mer än det som finns dokumenterat i protokoll, verksamhetsberättelser och tidningarna. Erixon har beskrivits som en person som tog ishockeyn till sitt hjärta. [4]

Nedan följer så det jag kunnat hitta om hur det gick till när Örebro SK började med ishockey.

Ett beslut om ishockey ska tas

På styrelsemötet 22:a november 1957 föreslår Nils Melander att styrelsen genom en egen motion till årsmötet skulle föreslå att klubben söker medlemskap i Svenska Ishockeyförbundet och vid tillfälle utökar verksamheten till att innefatta även denna sport.  [5]

Onsdagen den fjärde december 1957 klockan 19.00 öppnades Örebro Sportklubbs 50:e årsmöte. Mötet hölls på Stora Hotellet i Örebro och cirka 150 personer närvarade. Karl T. Graflund öppnade mötet och summerade årets händelser där man varit synnerligen framgångsrika inom framförallt bandy och handboll. [6]

Fotbollen däremot var lite av en besvikelse då man inte klarat av att spela upp laget till division 1, men placerat sig högt i division 2 i stark konkurrens, vilket får ses som en god prestation likväl.

Klubbens ekonomi ansågs inte vara lysande och en vädjan till sparsamhet och att värna om klubbens ekonomi yttrades.

Efter att styrelsens berättelse diskuterats livligt kom man till val av ordförande och valberedning, men också sektionsstyrelser. Någon sådan för ishockey fanns inte än.

Styrelsen väckte sedan följande förslag:

Örebro SK ska söka inträde i Svenska Ishockeyförbundet och ta upp ishockey på programmet.

Nils Melander presenterade styrelsens förslag och motivering. Flera personer yrkade direkt på avslag, men flera yrkade även för godkännande där man bland annat tryckte på större internationella förbindelser än bandyn. Votering begärdes.

Endast 4 medlemmar röstade till slut emot förslaget. Martin Andersson som var en av opponenterna reserverade sig mot beslutet och ville till och med att detta skulle protokollföras. Hans namn återkommer under andra möten och han verkar konsekvent ta stark opposition till ishockeyn.

Inga fler punkter fanns att behandla och mötet avslutades.

Bild 1. Isbana vid Idrottshuset, 1950-tal

Avbildat: Isbana vid Idrottshuset
Fotograf: Birger Rooth
Licens: CC BY 4.0

Seriespel närmar sig 1958-59

Tiden gick och sommaren var på väg förbi. På styrelsemötet den 14: augusti 1958 togs beslut om att först begära offert på utrustning till 18 man innan klubben träder in i seriespel. Den 13:e oktober kan ansvarige Bertil Liedström presentera ett preliminärt förslag på fullt användbar utrustning som inte överstiger priset 5000 kronor. [7][8]

Detta lyckades han sedan pressa ner till 2100 kronor för erforderlig utrustning samt 500 kronor för klubbor och puckar. Den totala kostnaden skulle således inte överstiga 3000 kronor, inklusive de träningstimmar man kommit överens om med Bofors som kostade 50 kronor per tillfälle. [9]

I september 1958 har Örebro SK kommit så pass långt att man vill komma igång och spela ishockey på riktigt. Bertil Liedström utsågs till styrelsens kontaktperson och fick uppdraget att anmäla föreningen till årets seriespel. Han fick ansvar att handlägga uppkommande ishockeyfrågor och att hålla arbetsutskottet a-jour. [10]

Man bestämde sig också för att närvara vid Närkes Ishockeyförbunds årsmöte den 27:e september 1958 och Nils Åkhagen utsågs till representant.

Arbetet med att anlägga en ishockeybana på träningsplan har inte gått som tänkt tyvärr och i november 1958 vet man fortfarande inte när den kommer att vara färdig, och det går inte att garantera att denna är färdig till seriestart. Kostnaden för denna hade beräknats till 5000 kronor. Man hoppas även kunna låna extra belysning från bandysektionen. [11]

Liedström som var ansvarig fick uppdrag ”att utföra arbetet på kortast möjligt tid”. [12]

I februari 1959 verkar den nya ishockeybanan och entrén med biljettexpedition vara helt färdigställd, om nu inte entreprenören stressat fram fakturor för arbete som inte slutförts än.

Värt att notera är att Örebro SK:s nystartade hockeysektion orsakade en del friktion med andra klubbar. IF Eyra motsatte sig hur den nya klubben agerade i vissa frågor och hade adresserat det skriftligen till Örebro SK. [13]

Under hösten 1959 väcks även frågan om att skapa internationella förbindelser genom en utlandsturné. Länder som nämns är Holland, Belgien och Frankrike. Detta avslogs med anledningen att laget ansågs för dåligt och att det saknades en ekonomisk kalkyl för turnén. [14]

Ishockeysektionen gav dock inte upp utan på nästkommande styrelsemöte tog ishockeyns representant Ove Hjalmarsson till orda och klarlagde de ekonomiska villkoren för turnén. Efter överläggning godkändes turnén då den inte skulle orsaka klubben några som helst kostnader. [15]

Turnén kom dock att planeras om och istället förläggas till Schweiz, Italien och Österrike. De kunde även berätta att ishockeyn hade säkrat en sponsor i form av Skifferolje AB. För 3000kr skulle de få reklam på ishockeylagets tävlingsdräkt under två år. [16]

Denna turné blir sedan av, men jag har inte lyckats hitta någon mer information om vilka lag som Örebro SK mötte eller vilka resultaten blev.

Årsmötet 1959

Vid årsmötet den andra december 1959 konstateras att man uppnått tillfredställande resultat med snudd på (serie)seger i två grenar, bandy och fotboll, men prestationerna i de avslutande matcherna var inte lika goda som innan och man lyckades inte gå hela vägen.

Handbollen ramlade ner i division 2 och den fria idrotten kunde inte leverera några toppresultat, men lovade nya friska tag.

Under mötet noteras att ishockeyn som startade under föregående år infriade förväntningarna, men de är försiktiga med att sikta för högt under första året i division 3.

Martin Andersson fortsatte att opponera sig mot ishockeyn och nu inte minst mot den planerade utlandsturnén. Han påtalade skaderiskerna för de division 1-spelare från bandyn som valde att också spela ishockey.

Ove Hjalmarsson från Ishockeysektionen redogjorde för turnén där de fått spela mot topplag med landslagsspelare. Detta trots att de varit helt transparenta med att ÖSK var ett division 3-lag bestående av mestadels bandyspelare. Herr I. Norrbom ansåg att man borde överväga att åtala arrangören av turnén, en tysk resebyrå, då de inte uppfyllt sina skyldigheter.

Styrelseledamot Elof Ekman redogjorde för styrelsens behandling av ärendet och poängterade att man tyckte det var viktigt att stötta sektionen för att inte dämpa arbetsglädjen, speciellt eftersom turnén ändå inte kom att kosta klubben någonting.

Bertil Liedström var ordförande i Ishockeysektionen under dess första framgångsrika steg att etablera sig. De kunde ”låna” spelare friskt från det starka bandylaget, men fyllde också på med ishockeyspelare från andra lokala föreningar allteftersom.

Örebro SK vann alltså Division 4 Närke Södra med idel storsegrar under sin första säsong. Det blev tio segrar på tio matcher och 116-10 i målskillnad. Laget gick även till final i Distriktsmästerskapen där de mötte IK Sturehov i finalen som skulle spelats dubbelrondig, men det dåliga vädret gjorde att matcherna fick skjutas upp.

En minst sagt lyckad start på hockeysejouren för Örebro SK.

Örebro SK skulle sedan komma att segla genom Division 3 med åtta segrar på tio matcher och direkt ta klivet upp till division 2 med bland annat Orvar Bergmark och Olle Sääw på backsidan.

Bild 2. Tidningsklipp sparat av IK Sturehov [17]

Avbildat: (från vänster) Bengt Carlsson, Orvar Bergmark, Arne Ek och Olle Sääw.

Ishockeyn fortsätter att växa

Kommande säsong var en turné till Holland, Belgien, Tyskland och Italien inplanerad. Antalet utövare hade ökat och man ämnade att även ställa upp med lag i reservlagsserien och i Juniorserien. Turnén blev ingen succé resultatmässigt med förlust mot Haag med 4-10, Innsbruck med 2-13, och Bolzano 3-9. En förklaring anges vara att samtliga lag ställde upp med professionella spelare från Kanada.

När man kom hem var det dags att spela klart förra säsongens distriktsmästerskap som blivit uppskjutet på grund av dåligt väder. På andra sidan stod IK Sturehov som spelade i division 2 vid tillfället. Den första matchen slutade 4-4, men i returen lyckades ÖSK vinna med 5-2.

Mästarlaget bestod av Jean Eriksson, Håkan Ruckman, Lars Broström, Orvar Bergmark, Erik Svensson, Dick Karlsson, Leif Wendt, Sven Åke Erixon, Hans Jäwerth, Gösta Kihlgård, Pelle Jacobsson, K. O. Jäwerström, Olle Bergkvist, Sune Eriksson och Hilding Handell. [18]

Det påföljande seriespelet gick sedan som en dans. Örebro vann 8 raka matcher och hade säkrat seriesegern redan då. De två sista matcherna ställde man upp med ett mer reservbetonat manskap och förlorade också båda matcherna, båda gångerna med 3-5. Den totalt målskillnaden blev 66-28.

I det stundande kvalet till division 2 väntade Surahammar, Vallentuna och Älvsjö. Mot Surahammar hade man inte mycket att hämta utan man fick vara glad att hålla nere siffrorna. Det blev även storförlust mot Vallentuna i första matchen, men efter det lossnade det för killarna som lyckades slå Älvsjö i båda matcherna och genom seger i sista matchen, returen mot Vallentuna, där de vände 1-3 till seger 5-3, kunde klubben avancera till spel i division 2 påkommande säsong.

Örebro SK och IF Eyra slår ihop

Eric Åkerström tog över rollen som sektionsbas efter Ove Hjalmarsson och har beskrivits som en sann galjonsfigur genom sitt inte minst brinnande engagemang. Åkerström var en mycket omtyckt man med stor pondus. En pondus han dock aldrig behövde utnyttja då han bemötte sina adepter och kamrater med stor respekt och omtanke.

Rolf Hallgren klev in som entusiastisk spelande tränare och antalet utövare fortsatte att bli fler. Genom att hyra istid hos Bofors och Lindesberg kunde man komma igång med träningen tidigare, redan i oktober. Hallgren tog förarsätet och svarade för imponerande 42 mål under säsongen och säsongen summerades överlag i positiva toner, men man betonade också behovet av ledare till juniorlagen. [19]

Till säsongen 1963/64 hade Örebro SK tagit över spelare och ledare från IF Eyra efter att de tagit ett beslut under sommaren att lägga ner sin hockeysektion. Detta trots att laget nyligen tagit klivet tillbaka till Division 2 och stått för en skaplig insats där. IF Eyra hade först försökt övertala Örebro SK om att de skulle ha ett gemensamt lag, men Örebro SK hade avböjt denna begäran.  [20, s 169]

Tillskottet av inte minst fler ledare var mycket positivt för ÖSK som fortsatt såg en positiv utveckling inom hockeysektionen.

Trots en dominant insats på isen lyckades man inte kvala upp till Division 1. Det ska nämnas att Örebro SK hade begärt om att få byta serie inför denna säsong till den inte lika konkurrenskraftiga Division 2 Södra A. Det sades att det gjordes för att man vill bjuda åskådarna på lite omväxling, men det verkliga skälet verkar snarare varit för att serien bjöd på svagare motstånd, och därmed ett enklare avancemang.

Örebro SK hade dessutom värvat in flertalet starka spelare. Framförallt Ulf Kjellman från Västerås som var en riktigt skarp hockeylirare, men också Leif Andersson från IFK Norrköping som beskrivits som en duktig passningsläggare. [21]

Örebro gjorde en ordentlig satsning för att ta sig in i finrummet helt enkelt och det började bra. Laget var obesegrat med tre matcher kvar att spela och då kom första plumpen när IFK Norrköping lyckades dra längsta strået.

Det räckte dock inte för att de skulle kunna ta kvalplatsen från Örebro. I nästa match slog Örebro Linköpingslaget BK Kenty med 7-2 och Rolf Hallgren gjorde sex av målen. I det stundande kvalet tog det stopp och istället skulle Grums och Malmö FF ta klivet upp till Division 1. Örebro slutade sist av fyra lag i sin kvalgrupp.

Säsongen 1963-64 hade laget spelat sina matcher på bandyplanen i väntan på att ishallen skulle bli klar och även om lagets framgångar inte gått Örebroarna obemärkt förbi, skulle den stora publiken dröja lite till.

Örebro SK tar sig till Division 1

Till säsongen därpå, 1964-65, var man precis lika överlägsna i seriespelet och kunde närmast glida in i kvalspelet. Klubben hade lyckats behålla 11 av 15 spelare från året innan och dessutom förstärkt laget med landslagsmeriterade målvakten Jan Hedén och spelande tränare Jarl Sjöberg från Västerås. De andra två var Hans Lindqvist från Lindesberg och Sven Åke ”Fisken” Erixon som vände hem igen från Arboga. [22]

Närmaste konkurrenten IFK Norrköping lyckades inte få ordning på spelet och åkte på en onödig förlust mot slutet av serien, vilket gjorde att Örebro var klara för kvalspel uppåt innan serien var färdigspelad och de kunde ställa upp med ett lag utan sin stora stjärna Hallgren i den sista matchen mot just Norrköping eftersom utgången var ointressant för dem.

På tredje försöket lyckades således Örebro SK äntligen kvala upp till högsta serien. Spelande tränare Jarl Sjöberg fick beröm i tidningarna, medan Yngve Hindrikes och Rolf Hallgren fortsatte producera poäng på löpande band.

Hindrikes beskrivs som en sann bohem, som en person som sällan hade ordning omkring sig. Hans sätt vid sidan av isen må ha gett ledarna huvudbry, men hans prestationer på isen råder det inga tvivel om. Han var en stor talang och fick en mycket fin och framgångsrik karriär som ishockeyspelare. Det var inte många som kunde få fatt på honom utan han gjorde lite som han ville. Ursprungligen var han från Björbo i Dalarna, men det var i Örebro han skulle blomma ut.

Hallgren skulle komma att lämna klubben för AIK, men återvända några år senare och fortsätta vara en viktig del av Örebro IK:s organisation i flertalet år efter att han lagt skridskorna på hyllan. Han är fortsatt engagerad i ishockeyn i regionen genom sitt arbete inom Örebro Läns idrottshistoriska sällskap.

Ytterligare värt att nämna är att publiken hade nu strömmat ordentligt till matcherna. Inte minst efter att ishallen färdigställts och klubben kunde spela sina kvalmatcher i den nya Vinterstadion. Klubben fick bekräftelse på att ishockey var en sport att satsa på.

I en tid där ekonomin var pressad och ishockeyns kostnader orsakade en del problem var det ett viktigt positivt besked av Örebroarna. Ishockeyn drog folk ur hem och hushåll.

– Historia: Eyrafältet och Vinterstadions historia

Till säsongen 1965-66 var alltså inte bara ishallen klar utan Örebro SK spelade också i högsta serien. En milstolpe för ishockeyn i Örebro var nådd. Örebro SK skulle bli den första av Örebros tre föreningar som spelat i den högsta serien i ishockey. De andra två är Örebro IK och Örebro Hockey (HC Örebro 90).

Tabell 1. Örebro SK:s laguppställning som tog laget till Allsvenskan 1965.

Målvakter	Ålder	Yrke
Jan ”Hedda” Hedén	24	Svetsare
Ulf Wind	20	Värnpliktig
Backar
Jarl Sjöberg	33	Fastighetsmäklare
Björn Uske	20	Värnpliktig
Jan-Erik Palovaara	20	Värnpliktig
Hans ”Mulle” Lindqvist	?	?
Forwards
Sven-Åke ”Fisken” Erixon	32	Försäljare
Bengt ”Benken” Eriksson	20	Värnpliktig
Ingemar ”Mulle” Pettersson	24	Polis
Björn Blomqvist	21	Maskinreparatör
Ulf Kjellman	26	Svetsare
Leif Borg	20	Byggnadsarbetare
Johnny Pettersson	20	Värnpliktig
Leif Andersson	24	Typograf
Rolf Hallgren	25	Verkmästare
Yngve Hindrikes	21	Snickare

Under säsongen 1965-66 hängde Örebro kvar i Division 1 genom att komma sexa av åtta lag i den södra serien och därmed undvika negativ relegering. Säsongen därpå gick inte lika bra utan det blev respass ner till Division 2 efter endast sex poäng på 21 matcher.

Laget kämpar för att ta sig tillbaka

Örebro kom fyra i Division 2 Södra A påföljande år. Det var inte ett resultat som levde upp till förväntningarna. Örebro valde alltså att fortsätta i den serie som de en gång valde att gå över till för lättare avancemang, nu när de var tillbaka visade det sig att Sleipner och BK Kenty slipat såväl skridskor som förmågor, och de skulle gjorde upp om seriesegern i slutändan med Sleipner som segrare.

Bild 3. Laguppställning ÖSK på Vinterstadion, 1968

Avbildat: Laguppställning Örebro Sportklubb, Vinterstadion, 1968.
Fotograf: Okänd
Licens: CC BY-SA 4.0

Säsongen efter, 1968-69, blev aningen bättre med en tredjeplats. Nu lyckades man klättra förbi både Sleipner och Kenty som båda misslyckats med att gå upp, men istället fick man se sig omsprungna av Nyköping BIS och Tranås AIF.

Året därpå lyckades man förbättra sin placering ytterligare ett snäpp, men då var det istället KB Karlskoga som knep förstaplatsen. KB som precis ramlat ner till Division 2 skulle visa sig vara lite för svåra. KB skulle dock inte klara av att kvala sig upp direkt, men till nästa säsong skulle de byta serie till Västra B och det skulle visa sig vara sista hindret för Örebro.

Till säsongen 1970-71 hade laget värvat landslagsmeriterade och 23 år gamla Mats Lind från Mora.  Han ville dock ångra detta innan serien gick igång. Svenska Ishockeyförbundet blev tvungna att gå in och sätta ner foten och förklara för Lind att antingen spelade han för Örebro eller så spelade han inte alls. Det senare verkar varit ett starkt alternativ, men han till slut valde han ändå att representera Örebro. [23]

Tillsammans med Yngve Hindrikes och Kent Grufman skulle han bilda seriens vassaste kedja. Grufman var även han ett nyförvärv, men från Falun.

Han var dock inte ensam att förstärka Örebro Sportklubb inför denna säsong. Faktum var att det var nästan ett helt nytt lag som skulle ställas på isen. Det var två nya målvakter i Göran Johansson från Mora och Anders Lundqvist från Gävle Godtemplare. Från Mora hade de också lockat över talangerna Lasse Sundqvist och Göran Tångring.

Bengt-Erik Eriksson vände hem till Örebro från Morgårdshammar. Jan-Krister Nilsson anslöt från Avesta på backsidan, medan målsprutan Lars ”Nubben” Andersson anslöt från Leksand. Inte att förväxla med sin senare namne, med smeknamnet ”Mozart”, som ännu inte gjort debut i seniorsammanhang. Han var dessutom fortfarande back vid när detta hände.

Örebro vann serien och i kvalet till Division 1 skulle man ligga väl med, men där skulle KB Karlskoga igen snuva dem på avancemang. I den sista och helt avgörande omgången vann KB med 6-3 och Örebro fick ställa in sig på ytterligare en säsong i Division 2.  En skada på Yngve Hindrikes kom mycket olägligt i den andra kvalmatchen.

Året därpå snubblade laget på mållinjen och fick se sig slagna av klubben som nu kom att kallas Vita Hästen: en sammanslagning av klubbarna IFK Norrköping (som var vita) och IK Sleipner (döpt efter Odins häst) hade skett 1967. De både klubbarna bytte plats om varandra i tabelltoppen genom seriespelets gång, men det berodde i visst mån på att båda lagen hade svårt med lägstanivån. [24]

När det kom att gälla som mest och Örebro hade saken i egna händer efter att Vita Hästen plumpat och bara fått lika mot jumbon Västervik, skulle laget ta emot Nyköping BIS i Vinterstadion, men det blev inte alls som tänkt. Det blev förlust med 2-5 och det kom att kosta dem spel om avancemang.

Det var den sista ishockeymatchen som Örebro Sportklubb spelade. I mars 1972 bestämde klubben att puckningen var för dyr och skulle läggas ner.

Örebros första stortalanger

Under säsongen 1967-68 gör en 16-årig Kent-Erik Andersson debut i A-laget. Enligt Eliteprospects gör han 13 mål på 22 matcher första och andra säsongen i Division 2, men det finns anledning att tvivla på dessa siffror då han själv bedyrar han bara spelade en hel säsong med A-laget, 1970-71. [25][26]

Han är ursprungligen hockeyfostrad i IF Eyra på isarna vid Örnsro, men efter säsongen 1970-71 värvades han till Färjestad och återvände sedan aldrig till Örebro, men han var klubbens första riktigt stora talang.

I sin ungdom var han duktig på såväl fotboll, bandy och ishockey. Han vann ett pojk-SM i bandy och ett pojk-SM i fotboll i ÖSK:s färger, men bytte sedan klubb till IFK Örebro. De andra idrotterna försökte få honom att fokusera på dem och sluta med ishockeyn, men det lyckades inte utan kärleken till hockeyn var för stark.

Hans talang och spelsinne skulle senare ta honom hela vägen till NHL (Minnesota North Stars och New York Rangers), via Färjestad och landslaget. Han återvände sedan till Färjestad efter att sejouren i Nordamerika kom till ända, men aldrig hem till Örebro.

Kort efter honom kom Björn ”Nalle” Johansson och Lars ”Mozart” Andersson fram. Två spelare som båda varit stora tongivande namn inom Örebrohockeyn. Johansson fick chansen att åka över till NHL 1976-77, men lyckades aldrig riktigt slå sig in och ta en ordinarie plats.

Istället återvände han till Örebro 1978-79 och gjorde sedan ett kort inhopp hos Västra Frölunda säsongen därpå, men återvände sedan till hemstaden och blev klubben trogen karriären ut. Han blev känd för sin fysiska spelstil, men också pålitliga poängproduktion från sin backplats.

Det ska poängteras att Andersson spelade i ungdomsföreningen Öster innan han hamnade i Örebro IK, startad av en av stadens stora eldsjälar Torsten Persson. Hans koppling till Örebro SK är därmed väldigt lös, men det vore fel att inte nämna honom i detta sammanhang oavsett.

Östers lag med Andersson på backen var ett mycket talangfullt lag med bland annat Göran ”Knubb” Ignell som lagkamrat. Senare kom hela laget att ansluta till Örebro IK där en annan eldsjäl tog emot dem, Lennart Thörn.

– Har du mer information om föreningen Öster? Kontakta mig!

Han blev senare konverterad till forward av tränare Ivan Aronsson och där kom han att utvecklas till en mycket kompetent poänggörare. Ofta i sällskap med Nils-Arne Björk som kom att ansluta från AIK några år efter att Mozart själv tagit klivet upp i A-laget.

Andersson fick senare chansen i landslaget efter att Örebro IK tagit sig upp i Elitserien, men har förblivit Örebro stad trogen än till dags datum. Borträknat en säsong i Hanviken i division 3 när han låg vid kustjägarna KA1  i Vaxholm.

Både Nalle och Mozart har sina nummer och tröjor hissade i taket på Behrn Arena, men Andersson kommer aldrig att få det eftersom han inte lever upp till de kriterier som ställs för att få det. Han återvände aldrig hem och ingen kan klandra honom för det. Hans talang var för stor får både Örebro och Sverige.

Han borde ändå kommas ihåg för den stora talang han var, uppväxt och fostrad i stadens västra del med klassiska Örnsro som hemmais.

Ishockeyn och Örebro Sportklubb går skilda vägar

Det var inget oväntat beslut när det väl kom. I ÖSK:aren Jubileumsnummer 1908-1968 går det att läsa hur ishockeyn är ett bekymmer för föreningen och de höga utgifterna tynger föreningen. Det sägs dock med motvikt att ishockeyn engagerar och är framtidens vintersport. Det verkar således finnas krafter som drar åt olika håll inom föreningen. [27]

Örebro SK hade brottats med dålig ekonomi länge nu. Det var inget som började med ishockeyn, men inte heller något som blev bättre med den trots ökande publik och att ishockeyn nu sprungit om bandyn i besökarantal.

När handbollssektionen hade lagts ner 1968 fick den dyra ishockeyn en del av skulden, men det faktum att handbollslaget rasat ner flera divisioner, hade brist på ledare och en dålig ekonomi även dem fanns det tyvärr många goda skäl att lägga ner den. Det säger måhända något om klimatet inom föreningen. [28]

Det har framkommit dock i mitt intervjuarbete att Örebro SK skötte bokföringen på ett sådant sätt att ishockeyn fick oförtjänt bära skulder som borde bokfört på andra sektioner, vilket man också framförde till styrelsen och försökte få gehör för, utan framgång.

Faktum var dock att ingen av de stora arenasporterna bar sin egen ekonomi vid detta läge. Ishockeyn hade ingen ensam skuld till det ekonomiska läget, vilket det är lätt att få uppfattningen om när man läser insändare, motioner och kommenterar från intervjuobekt. [29, s50]

Handbollen hade varit en av Örebro Sportklubbs stora sporter tidigare med stora framgångar på nationell nivå, men vid denna tid var den långt ifrån sin forna glans. Det fanns fortfarande eldsjälar och individuella talanger som stack ut, inte minst Björn ”Lurch” Andersson, men ibland räcker inte ens det.

Genom åren hade det funnits en friktion mellan ishockeyn och övriga sektioner. Ishockeyn ansågs för dyr och belasta de andra sektionerna med sina kostnader. Att den dessutom använde sig av spelare från bandysektionen i ett tidigt skede ogillades starkt av individer inom föreningen. [11]

Även efter det att ishockeyn slutat ”låna” spelare från bandysektionen var det fortfarande så att hockeysektionen tog talanger från både bandyn och fotbollen. Ishockeyn var poppis och två av de största idrotterna inom klubben tyckte inte om konkurrensen. Det räckte gott och väl med att de behövde tävla med varandra om ungdomarnas tid, men nu hade de fått en gemensam fiende i ishockeyn också. De verkar dock inte varit de enda sektionerna som hade ett horn i sidan till hockeyn. [22]

Örebro SK:s ekonomi var snabbt på väg utför. Samtidigt kände ishockeysektionen att de ville satsa för att äntligen ta steget tillbaka till division 1. Ishockeysektionen ställdes inför ett val om att antingen dra ner på ambitionerna eller bryta sig loss och satsa på egen hand.

Bilden av hur det gick till har beskrivits på många sätt bland de jag pratat med. Det finns de som ser det som ett initiativ av ishockeysektionens och dess ordförande Lennart Thörn. [30]

Men baserat på vad jag kunnat hitta verkar det snarare vara en fråga om två parter som hittade en lösning som verkade gynnsam för båda parter. En så kallad win-win. ÖSK var tvingade att agera för att rädda ekonomin och ishockeyn ville kunna satsa.

Jag kan därmed förstå att ishockeyns medlemmar kände sig närmast ”befriade” när ishockeyn knoppades av från Örebro SK, snarare än besvikna och bildandet av Örebro IK har beskrivits av personer som var med som det viktigaste som hänt ishockeyn i Örebro.

Fortsatt läsning:

– Historia: Utredningsgruppens resultat angående ishockeyns separation från ÖSK

Lennart Thörn

Ishockeyn inom Örebro SK kan stoltsera med den ena starka ledarfiguren efter den andra. Det som hände verkar ändå varit det bästa för alla inblandade och det skulle bli början på en resa som snabbt skulle ta Örebro tillbaka till ishockeyns finrum, om än bara för två kortare visiter på 1970-talet.

Lennart Thörn blev i och med det Örebro SK:s ishockeysektions sista ordförande och han valdes även till Örebro IK:s första ordförande. Thörn omnämns med stor vördnad av spelare och andra ledare som fick nöjet att lära känna honom. Han var inte bara en omtyckt ledare utan även en stor visionär med många, många idéer.

Thörn hade flyttat till Örebro från Stockholm och varit verksam inom föreningen även innan han blev ordförande. Han hade tidigare varit engagerad i Hanvikens SK i Tyresö, och det var han som löste så att Mozart fick spela där under hans tjänstgöring på KA1 i Vaxholm.

Hans ledarskap sträckte sig långt utanför ishallens väggar där hans hem var öppet för spelare och familj.

Lars ”Mozart” Andersson har berättat att Thörns varma och inkluderande ledarskap har varit grunden för hans egna tankesätt där han velat skapa en så inbjudande och omtänksam miljö som möjligt för såväl spelare som deras familjer.

Det handlar inte bara om att ge nya spelare ett handslag och säga välkommen till klubben. Det handlar om att stötta dem och hjälpa dem acklimatisera sig till en ny stad, en ny omgivning och alltid vara tillgänglig för att de ska veta att det finns någon att luta sig emot i alla lägen.

Berättelserna om Thörn är ofta väldigt personliga och varma. En del roliga idéer som kommit fram inkluderar till exempel tanken om att inte ta betalt när folk kom till arenan utan istället när de skulle gå ut.

Även värt att nämna var spännande planer på en hockeyresa till Kina. Thörn mötte bland annat Wang Shao-Chiu, generalsekreterare på Kinas sportministerium och andra representanter för kinesisk ishockey på Stadshotellet i Mariestad i slutet på februari 1972. Tanken var först en turné under april månad som sammanföll med Svenska Exportföreningens industriutställning i Peking, men detta fick man skjuta på framtiden då ishockeysäsongen redan var avslutad i Kina. [31]

Vi är dock mycket intresserade av ett svenskt besök i december, alldeles i upptakten av vår säsong – Wang Shao-Chiu

Thörn var en driven person som jag kommer att återkomma till när det blir dags att försöka täcka in epoken med Örebro IK.

Referenser

Alla arkivreferenser är till ArkivCentrum i Örerbo.

1. Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1957-11-27
2. Eklund, Thomas et al. Örebro Sportklubb: 100 år av människor, möten & matcher. s 124-129. 2008. Örebro. ISBN: 9789163331374
3. Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1961-10-18
4. Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1961-09-29
5. Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1957-11-22
6.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1957-12-4
7.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1958-08-14
8.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1958-10-13
9. Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1958-10-27
10.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1958-09-17
11.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1958-11-17
12.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1958-11-26
13.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1959-02-18
14.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1959-09-15
15.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1959-09-23
16.  Arkiv 2057, Serie A1, Volym 3: Styrelseprotokoll 1959-10-19
17.  Arkiv 4312, Serie L1, Volym 1: Tidningsklipp
18. Arkiv 2057, Serie B2, Volym 1: Årsredogörelse 1959-60
19. Arkiv 2057, Serie B2, Volym 1: Årsredogörelse 1962-63
20. Lehman, Martin et al. Årets Ishockey 1964. Strömberg förlag, Vällingby. ISSN: 0282-860X.
21. Lehman, Martin et al. Årets Ishockey 1964. Strömberg förlag, Vällingby. ISSN: 0282-860X.
22. Nilsson, Tage. Årets Ishockey 1965: Örebro SK till div I-kval. Strömberg förlag, Vällingby. ISSN: 0282-860X
23. Nilsson, Tage. Årets Ishockey 1971: Örebro Sport satsade och vann. Strömberg förlag, Vällingby. ISSN: 0282-860X
24. Nilsson, Tage. Årets Ishockey 1972: Rafflande slutstrid mellan Norrköping och ÖSK. Strömberg förlag, Vällingby. ISSN: 0282-860X
25. Kent-Erik Andersson. https://www.eliteprospects.com/player/1561/kent-erik-andersson, besökt 2023-12-17.
26. Ericson, Dixie. Idrottsarvet Nr 51 – Årgång 27 – 2012, s 4. 2012. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap
27. Arkiv 2027, Serie L1, Volym 1: Jubileumsskrifter
28. Ericson, Dixie. Idrottsarvet Nr 50 – Årgång 26 – 2011, s 6. 2011. Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap.
29. Arkiv 2057, Serie B2, Volym 1: Årsredogörelse 1970-71
30. Rönnkvist-Johansson, Ronnie. Örebroaren som blev guldlirare i AIK – Old School Hockey Rolf Ericsson, 2023. Besökt 2023-12-26. https://hockeysverige.se/2023/12/24/old-school-hockey-rolf-ericsson
31. Nilsson, Kjell. ÖSK mötte Kina – på rum 212!, 1972-02-23. Nerikes Allehanda.

Intervjuer med Lasse Wirström, Rolf Hallgren, Claes Pedro och Lars ”Mozart” Andersson ligger till grund till delar av materialet.

Stort tack till Sören Wärn för hans generösa hjälp med tillgång till periodikan Årets ishockey.