Örebro sportklubb hade under 1915 bestämt sig för att lägga ned sin skridskobana vid hamnen till Hjälmaren och därmed kunde man inte längre utöva bandy och hastighetsåkning på skridskor på ett enkelt sätt i Örebro.

Intresset för båda dessa idrotter var dock fortsatt stort i staden och en ”landbana” behövdes således byggas någonstans. Det förblev ett önsketänkande under flera år innan Örebro Sportklubbs styrelse bestämde sig för att tillsätta en kommitté som fick ansvar att hitta en lämplig plats för en isbana på land (Lindahl et al 1982, s 368).

Det slutade med att en del av det så kallade Bygärdet, numera Eyrafältet, kunde införskaffas år 1920 för det ansenliga beloppet 63 950kr. Även om marken nu hade löst sig var det fortfarande en stor utgift kvar i själva bygget av idrottsplatsen. Vid denna tid rådde hög arbetslöshet, men genom statliga sysselsättningsprogram kunde man få billig, om än omotiverad, arbetskraft.

Ett 30-tal kontorsarbetare och skomakare, och några fler omaka arbetare, fick därmed nöjet att schakta och bygga den nya isbanan. Det var stor omsättning på arbetare under de tre år som arbetet pågick med att bygga idrottsplatsen, men den 26:e augusti 1923 invigdes till slut Eyravallen.

Dåtidens stora idrottsprofil i Sverige Viktor Balck invigde idrottsplatsen och dessa avslutande ord har citerats många gånger i Örebromedia:

”Ni Örebroidrottsmän! Tag emot denna vackra och väl belägna idrottsplats! Älska den, vårda den, nyttja den! Visen eder värdiga!”

Karl Graflund, ordförande i Örebro Sportklubb, har tillskrivits mycket av äran till Eyravallens uppkomst, det har till och kallats för hans livsverk (Lindahl et al 1982, s 370). Han sägs ha spenderat mycket av sin lediga tid för att säkerställa att detta stora projekt skulle ros i hamn framgångsrikt och onekligen lyckades han.

Denna idrottsplats ägdes dock inte direkt av Örebro Sportklubb utan av ett bolag som först hette AB Nya Idrottsplatsen, och senare AB Eyravallen, och dess huvudsakliga syfte var att äga idrottsarenan och i retur erhålla ett arrende från Örebro Sportklubb för nyttjande av arenan.

Vid sitt färdigställande hade arenan såväl löparbanor som sittplatsläktare. Denna läktare, som kom att kallas ”Gamla Trä” stod kvar på Eyravallen fram till 2002 då den revs för att ge plats åt en ny, modernare läktare.

Idrottsplatsen kom att nyttjas för såväl fotboll som bandy, utöver friidrott, på 1920- och 1930-talet, och flertalet landskamper i båda idrotterna kom att spelas under denna tid. Senare kom även ishockey att spelas på idrottsplatsen, men både bandyn och ishockeyn skulle 1963 flytta över sina verksamheter till det som kom att kallas för Vinterstadion.

Kort om bandyn i Örebro

Örebro var ordentligt frälst av bandyn på 1930- till 1960-talet. Örebro Sportklubbs ordförande Karl Graflund ska tillskrivas även detta. Han var bandyfrälst och sägs ha själv täljt sin bandyklubba från en ”präktig björk”. Bandyns etablering i Örebro var stark och gynnades också av att man hade jämbördig motståndare i Västerås som man hade många tuffa duster med genom åren.

Örebro SK blev svenska mästare i bandy hela fem gånger under 1950- och 1960-talet, och spelade final fem gånger till i närtid. De hade många landslagsmän i sin laguppställning under dessa år och var en maktfaktor inom sporten.

De satte sitt publikrekord när man mötte ärkerivalen Västerås SK den 25:e januari 1959 när hela 12 736 personer hade sökt sig till Eyravallen. Örebro Sportklubb räknas till en av de stora klassikerklubbarna inom bandy då de spelade i den högsta serien nästan 60 år från det att de gick med 1931 fram till 1990 när de åkte ur högsta serien. Detta är rekord i svensk bandy och frågan är om någon annan klubb i någon annan sport kan matcha det?

Bandyn hade många profiler att stoltsera med och det sägs att även dessa var med och lirade lite ishockey mellan varven. Var du bra på skridskor var chansen god att du också var bra på ishockey.

En av de mest namnkunniga bandyspelarna, Olle Sääw, kan stoltsera med DM-guld i ishockey (Lindahl et al 1982, s 68).

Idrottshuset

Bredvid Eyravallen kom kommunen även att bygga Idrottshuset i anslutning till idrottsplatsen. Idrottshuset invigdes månadsskiftet augusti-september 1946 och byggdes för att skapa en samlad plats för stadens idrottare och huserade allt från bowlingbanor, boxing, friidrott, brottning och gymnastik.

Källa: “OLISB Anläggningar-0001 – Anläggningar,” Örebro Läns Idrottshistoriska Sällskap, hämtad 20 oktober 2023, https://olis.kulturhotell.se/items/show/395

Vinterstadion

Den 20:e december 1961 fattade Örebro stadsfullmäktige beslutet att jorden intill Eyravallen skulle utnyttjas för att uppföra ytor med konstis. I den första etappen skulle en konstfrusen bandyplan etableras med tillhörande läktare. Denna stod klar till hösten 1963.

Ytan utnyttjades skulle utnyttjas för ishockey i väntan på att ishallen skulle byggas.

Den andra etappen, ishallen, uppfördes för att kunna utöva ishockey inomhus. Den skulle husera alla de faciliteter som behövdes såsom omklädningsrum, expedition och serveringsutrymmen. Bygget skulle ta nästan två år och vara klar till årsskiftet 1964–65.

Det hade ifrågasatts om det verkligen behövdes två skilda isytor för utövning av två till synes lika vintersporter, men de framsynta politikerna ansåg att det växande intresset och efterfrågan väl motiverade bygget av två skilda isytor:

”Önskemål om en konstisbana har med särkild [sic] styrka framförts av företrädare för ishockeysporten i Örebro. Man har framhållit att denna sport, som omfattas av ett stort och ständigt växande intresse såväl från de aktiva spelarnas sida som bland storpubliken, numera oundgängligen anses behöva dylika anläggningar med lång spelsäsong för att kunna utvecklas och nå god och konkurrenskraftig standard. Behovet av konstfrysta banor anses vara stort i mellansverige, [sic] där klimatet i regel endast möjliggör en otillräcklig säsong.” (Lindahl et al 1982, s 385-386)

Det ska poängteras att det en fråga om det också skulle anläggas en isyta för bandyn utöver ishallen, inte vice versa.

Ishallen bidrog till att öka intresset för ishockeyn ordentligt och publikrekorden kom på löpande band. När Örebro SK kvalade till högsta divisionen 1965 såg cirka 15 000 personer de tre matcherna i kvalspelet. När sedan storlaget Djurgården kom till Örebro för att spela var hallen nästan full: 6166 betalande personer av maximalt (ungefär) 6300 släpptes in i arenan.

Året därpå, 1966, sattes ett publikrekord som än idag står sig. Örebro Sportklubb tog emot Nässjö IF i en seriematch och hela 8066 betalande åskådare fanns på plats (Lindahl et al 1982, s 387). De som varit i den gamla bunkern, som den kärleksfullt också kallats, kan nog bara försöka föreställa sig hur trångt det måste varit där inne.

Också noterbart är att Rolling Stones hade två spelningar i Vinterstadion runt påsken 1967 och den senare orsakade så mycket skadegörelse att omfattande reparationer behövde göras. Ove Tingvall som var representant för Rolling Stones svenska fan-club och sakkunnig åt Expressen har återberättat denna kväll till Sten Berglind:

”Polissablarna ven i luften, Tingvall fick stryk, Mick Jagger fick stryk, alla som var i närheten. Och inte blev det bättre av att polisen rusade upp på scenen och drog ur sladden. Efteråt såg Vinterstadion ut som om en tornado hade dragit fram genom lokalen. Femton sönderslagna bänkar och inte en hel pinal.” (Berglind 2004)

Fortsättning följer…

Referenser

Berglind, Sten. Stones glömmer aldrig Örebro, 2004. https://www.expressen.se/nyheter/stones-glommer-aldrig-orebro/

Lindahl, Johnny et al. Idrotten – mitt liv: berättelser och minnen från Närkesdistriktet 1900-1980, 1982. Örebro Läns Idrottsförbund