Sex poäng. Efter att ha mött Färjestad och Luleå. Ett Färjestad som är så tätt befolkat med stjärnspelare att man nästan får svaga knän. Ett Luleå som på pappret ser ännu starkare ut än förra året. Två lag som är tippade att slåss om seriesegern och att vinna hela konkarongen. Örebro har fått nöja sig med att bli tippade som bäst precis ovanför kvalplats av paraplydrinknjutarna.

Nu är det bara två matcher av 52 som är spelade så det är ingen idé att få hybris (än), men sex poäng mot väntade … noll? Det är fortfarande sex poäng och de kommer att vara värdefulla när serien ska summeras. Örebro har tagit båda dessa segrar genom att agera som en lagmaskin och verkligen jobba ihjäl motståndarna. Igår var Örebro dessutom det bättre laget i större delen av matchen.

För att det ska fortsätta fungera gäller det att man håller fötterna på jorden och fortsätter att jobba, att alla verkligen fortsätter att jobba. Igår fanns det inga svaga länkar, och det gjorde det väl inte i lördags heller. Alla gjorde ett grymt jobb. Det fanns perioder med onödigt slarv och dåliga passningar som bjöd in Luleå till att skapa farligheter, men i dem lägena jobbade man fullt ut för att reda ut det och man har en sista utpost som går att räkna med i dessa lägen.

Det är ingen som slöar, fuskar eller tror att de är större än gruppen. Det är en underbar rödvit massa som sköljer över motståndarna. Det spelar ingen roll vilken kedja som står på isen. Vi vet redan innan pucken släpps vad som kommer att hända. Först och främst är det mycket troligt är att Mastomäki, Muzito-Bagenda, Stoa eller Rensfeldt vinner tekningen, och skulle de inte göra det kommer kedjekamraterna att jag luften ur lungorna på den som lyckas raka till sig pucken.

Jag skrev förra säsongen att jag inte var ordförande i Rasmus Rissanens fanclub. Jag börjar snart fundera på om han inte borde ha en sådan. Han och Jordan Boucher har stått för två helt fantastiska förvandlingar och när Boucher inte riktigt fåt till det i dessa två matcher har Rissnanen klivit fram som en sann försvarsgeneral där han slår rätt passningar och till och med fintar bort spelare, glider in i anfallszon i ett enkelt majestät med några snygga dragningar och bara gör mig varm i kroppen. Jag tror aldrig jag varit med om att mina känslor för en spelare har svängt så enormt tidigare. Just nu är han den spelare som Niklas Johansson sålde in honom som, och ännu mer.

Daniel Muzito-Bagenda. Jag tror han hade i alla fall tre riktigt bra lägen att sätta pucken, men det ville sig inte. Innerstolpen var väl det närmaste han kom. Han är inte bara farlig framåt. Han sliter som ett djur i defensiven. Han är över hela isen, samtidigt. Han reder ut felpass, han åker ikapp motståndare som tror att det är på väg att vända spelet. Han tacklas och han är bara alldeles fantastiskt. Vilken jäkla värvning!

Dominik Furch. Örebro slarvade en del i tredje perioden och det kändes lite som att nu kommer Luleå att kunna ta ledningen igen, men icke. Furch tog allt. Inte på något spektakulärt sätt utan bara genom att vara på rätt plats hela tiden och han släpper ingen onödiga returer. Han har koll på flipperpuckar och han kommer att spela hem så många viktiga poäng till Örebro.

Desamma får man säga om Joel Lassinantti. Han räddade Luleå idag från att ha förlorat med mycket större siffror.

Glenn Gustafsson har gjort två mål på två matcher. Han är snabbare än någonsin och han är fortfarande en hårt jobbande tacklingsmaskin. Smartare och mer erfaren kommer nog fler mål och fler poäng att komma från honom. Vår egen SuperGlenn!

Marcus Weinstock slog passningen till Glenn som gjorde det matchavgörande målet. Jag var lite skeptisk till om Weinstock hade en plats i laget. Det har jag fått äta upp och det gör jag så gärna. Det är väl han som Lodin ska peta och just nu vet jag inte om han gör det.

Förstakedjan med Ryan Stoa, Sakari Salminen och Mathias Bromé börjar faktiskt se ut lite som en sådan. Shane Harper, Jordan Boucher och Ludvig Rensfeldt ser bättre och bättre ut, men är nog de som är svårast att bedöma fortfarande.

Aaron Irving har också kommit in i SHL-spelet bra och inte varit den stora defensiva brist man var rädd han skulle bli, utan i par med Backström känns han solid. Jonathan Andersson är en landslagsback. Punkt. Stefan Warg är en solid defensiv pjäs som kan bjuda på både tacklingar och någon finess ibland. Kristian Näkyvä är bara så fruktansvärt bra. Han väger lite lätt och ramlar lite mycket, men han är på pucken hela tiden verkligen.

Imorgon möter man nästa topplag, Djurgården. Laget som nog har SHL:s bästa backlinje och en centerlinje som även den är av mycket hög klass. De är givetvis fortsatt stora favoriter trots Örebro två fina insatser. Det blir intressant att se om Örebro kan fortsätta på samma sätt även nästa match.