Mina föräldrar skilde sig när jag var ganska liten. Det var en hälsosam skilsmässa, de är vänner än idag. De växte bara isär, men det innebar ändå att min relation med min pappa skulle bli lite på distans. Han ansträngde sig för att vi skulle ha kul de helger vi var hos honom och det hade vi.

Jag minns tillbaka med glädje när vi spelade Ice Hockey som vi hade hyrt nere på OKQ8. Han hade egen firma och det innebar många långa dagar under veckan. Han var ofta lite sliten och trött, men försökte likväl göra något av de två dagar vi fyra hade tillsammans.

Men han och jag är så jäkla lika. Ingen av oss någon mästare på att kommunicera och även om jag försökt bättra mig vågar jag påstå att min far är densamma. Man får dra ur honom vad som hänt på sistone och glömmer man att höra av sig finns det ingen garanti att han gör det.

Jag växte upp, flyttade från mamma och pluggade fyra år i Kalmar innan jag flyttade hem till Örebro igen. Kalmar är jättefint, och blåsigt så in i helvete, men det är inte Örebro. Hemlängtan fanns alltid där i bakgrunden och grodde hela tiden.

Mitt sportintresse har jag definitivt ärvt från min pappa. Vi var iväg på både fotboll och hockey mellan varven. Eftersom han bodde i Kumla då blev det oftare Weidemans Buss arena vi gick till än Toyotahallen, men jag fick se Emil Kåberg spela upp Kumla till Hockeyallsvenskan, och han var en pest då med.

Jag kan med stor erfarenhet säga att den Kåberg som kom till Örebro i slutet på sin karriär var som en välpolerad diamant jämfört med sina yngre dar. Även tiden i Färjestad kändes som väldigt mycket mer utvecklad än det han visade upp i sin moderklubb.

En del matcher på Eyravallen hann vi också med, men även om det var under ÖSK:s bättre dagar var det inget som jag direkt fastnade för. Hockey var helt enkelt så mycket mer underhållande även i de lägre divisionerna.

Pappa var den som fixade det sommarjobb som sedan utvecklats till det jobb jag haft sedan jag tog min examen.

Det var ungefär i samma veva som Mikael Fahlander lotsade Örebro tillbaka till Hockeyallsvenskan och man skulle snabbt klättra vidare i seriesystemet. Andra året var man med och kvalade uppåt, men det skulle krävas fyra försök innan man lyckades.

Jag anser fortfarande att Marcus Weinstock som minst ska bli upplyft som en Legendar inom klubben. Tröjhissning är jag villig att diskutera, men Legendar viker jag inte från.

Jag och pappa satt på läktarna under varje hemmamatch under den kvalserien. Vi pratade i telefon om vartannat om hur det gick för laget.

När det sedan blev klart att laget skulle gå upp blev det att rannsaka spargrisen och jag ville på något sätt försöka få med pappa i min plan. Jag kollade med mina syskon om vi inte kunde gå ihop för ett säsongskort till honom och de var med på det.

Efter många år av strumpor, whisky och andra mindre fantasifulla presenter kändes det som vi äntligen hade något vettigt som vi kunde ge honom. Jag lyckades få tag på två säsongskort långt ner på ena läktaren ganska nära klacken.

Varje gång det var dags att förnya dem tjatade jag på Calle på kansliet om att vilja uppgradera till längre upp om det gick och sakta, men säkert har jag jobbat mig upp till rad 5 i alla fall. Calle har varit en stjärna i övrigt med support och annat när jag velat krångla till det lite med att ha säsongskortet i min pappas namn, men att jag skulle betala det.

Det får jag väl säga om Tony och Ludde med som varit de jag kanske bråkat mest med annars.

Vi har suttit där på I, sjungit med i ramsor och Tro i våra hjärtan under alla år sedan dess, och att inte ha haft det, att få sitta där bara bredvid pappa och skrika och bli sur på dåliga utvisningar, tillsammans, studsa upp ur stolen när pucken trillar in, det har jag saknat som inget annat.

Det är jag inte ensam om heller. Tvärtom är det är ganska få som går på hockey ensam. Det är väl de stackars reportrar som är tvungna och inte får ta med någon de bryr sig om, men de har väl varandra antar jag. De har samtidigt arenans bästa platser så någon rim och reson får det väl vara.

Det är lätt att bara se den stora massan som utgör den publik som får Behrn Arena att koka, men i den finns det 5500 individer som alla är där för att se på hockey tillsammans med någon annan. Kanske en förälder, ett barn, en kompis eller flera, en bekant på besök i stan eller bara alla andra underbara Örebroare.

Jag är där med min pappa och även om vi lyckats bygga upp en mycket bättre relation under de här åren har det varit ganska tydligt att året som varit har gjort det svårare att hålla igång den. Hockeyn har betytt så mycket för oss och att det nu faktiskt ser ut som att det kanske kan bli tal om ganska mycket folk inne på arenorna i höst gör mig glad på så många sätt, men mest för att jag och pappa kan komma in i rutinen igen:

Matchdag.

Han ringer när han åker från Kumla. Jag tar fram tröja, mössa, halsduk och vantar, och inte minst säsongskortet.

Dryga 30 minuter senare står han utanför dörren.

Vi åker vidare och parkerar i närheten av arenan och vandrar fram.

På vägen dit ansluter Örebroare från olika håll och hörn och när vi kommer fram brukar vi vara en ganska stor grupp som alla vill in. Kanske för att köpa en korv eller burgare innan, men mest av allt bara ta oss till våra platser för att få se spelarna på isen.

Vi hinner se lite av uppvärmningen och sedan släcks arenan ner och introt går igång.

Och sen kommer hymnen.

Och så småningom kommer tredje perioden och det är dags att sparka igång ordentligt.

Hockey är så mycket mer än bara spel med puck och klubba för många.

Bonusklipp: