Jag insåg att jag skrev faktiskt aldrig något om den här boken efter att jag införskaffade den, igen. Det är inte en ny bok, den kom 2012 och gavs ut av Fahlander & Co Förlag 2012, efter att det första förlaget drog sig ur tidigt. Det är säkert ett antal av er som läst denna och det för länge sedan, men i och med arbetet att kartlägga ishockeyn i Örebro kändes det aktuellt att plocka upp denna igen. Conny Strömberg har varit en stor profil inom Örebro Hockey. Han var också en väldigt bra ishockeyspelare, men kanske mer än något annat var han en profil.

Boken är skriven tillsammans med Daniel Enestubbe från Smålandsposten. Han har en vass penna till vardags och gör inte bort sig här heller. Han säger själv att han var rädd att han tog sig vatten över huvudet med den här boken, men han lyckas nyansera bilden av Conny Strömberg på ett bra sätt med sina egna ord.

När Conny själv ger uttryck är han som allra bäst när han försöker berätta om den väldigt brokiga hockeyresa som han gjort. Han är som absolut sämst när han ska försöka försvara sig mot saker som egentligen bara behövde berättas och accepteras. Hans egen strikta syn på varför saker gick som de gick gagnar inte honom eller historien alla gånger. Det är dock tydligt att det är en del av hans personlighet, hur han så utåtriktat och övertygat kan tycka saker utan minsta tillstymmelse till att vara rädd för att avvika från normen.

Det finns ett tydligt tema genom hela berättelsen och det är hur han tycker att han förtjänade mer, borde fått chanser högre upp i seriesystemet, SHL, DEL eller till och med NHL, men aldrig fick det. Samtidigt kan man läsa på flera ställen om hur tränare säger åt honom att han behöver göra olika saker, att de förväntar sig mer av honom, men han fortsätter hårdnackat att göra saker på sitt sätt ändå. Hans poängproduktion borde vara nog.

Från hans första tid nere i Tyskland:

Det första jag lärde mig var ”zurück arbeiten!”
Det skrek tränaren mycket. Jobba hem, jobba hem, jobba hem! Och att jobba hemåt var inget jag var speciellt pigg på.

Han kommer så småningom till ett uppvaknande och inser att han faktiskt måste jobba över hela isen, men jag vill nog påstå att det är något av ett förskönande av vad man såg på isen även om det stämmer att han blev bättre på att ta ansvar över större delar av isen.

Connys bild av sig själv som någon som förtjänade mer går stick i stäv med att hans oförmåga att ta in omgivningens förslag på vad han kan göra för att faktiskt få det han tyckte han förtjänade. Hans offensiva talang var det aldrig någon som tvekade på, definitivt inte Conny själv, och det var den han själv alltid fokuserade på. Antal mål och antal poäng, det var det som skulle ta honom till högsta serien i hans värld. Problemet var att det var inte många andra som höll med om det, och Conny gjorde ändå på sitt sätt.

Boken berör så klart även många av de alkoholrelaterade incidenter som cirkulerat både i media och folkmun, och för den som inte läst boken konstateras det klart och tydligt att han inte var alkoholist, men att han hade ett alkoholproblem. Han lyckades dessutom sabotera för sig själv med tajming som var utan dess like. Tiden med antabus lyfte honom som spelare och person, vilket gjorde att det var svårt att förstå varför han gick med på att sluta med det.

Det var som att läsa om någon som fick sitt vapen tillbaka och dagarna senare avlossa en salva rakt ner i foten.

Även frågor om hans träning eller slöhet bemöts, men samtidigt är han ärlig med att även om han kunde träna som ett djur under somrarna så hade han också lätt för att slöa till det och att gå upp 10kg under inledningen av en säsong kunde hända. Då skyller han på bristande speltid, men jag har svårt att se det som fullgod ursäkt. Conny kunde träna och han kunde hålla sig i form om han ville, men han var också väldigt förtjust i att vara social, ha roligt och umgås med gärna flera olika kompisgäng.

Boken innehåller 24 stycken ”myter” som Conny bemöter. Över hälften av dem visar sig stämma, fem av dem får delvis rätt av Conny och endast fem av dem visar sig vara rena myter. Majoriteten av historierna som gick runt om Conny stämde alltså. Av de som togs upp här. Så myter kan man ju egentligen inte kalla dem.

Enestubbe skriver i slutet av boken om hur han faktakollade olika historier som Conny berättade, men fick om vartannat konstatera att Conny hade minsann talat sanning. Möjligen att han förskönat något, men sant var det.

Conny berättar också öppenhjärtat om sin dotter och ex-fru, vilket är nog de bitar av boken där han är som allra mänskligast. Om man inte orkar läsa igenom hela boken igen så läs i alla fall ex-frun Hannahs ord om Conny i den sista delen av boken. Hon lyckas verkligen måla upp en rättvis bild av honom av allt att döma.

Ingen kan klandra Conny för att han inte levde ut och han gjorde saker på sitt sätt. Det man kan klandra honom för är att han inte lyssnade tillräckligt på sin omgivning av boken att döma. Hans offensiva talang har gett honom många framgångar. Hans inställning och bestämda sätt däremot har nog hindrat honom från att uppnå ännu fler.

Han levererar också en del visdom på sina ställen som är väl värda att ta till hjärtat. Som när han hamnade i Vasa och vantrivdes:

Är du inte glad och lycklig spelar du heller inte någon bra hockey.

Det fortsätter sedan med att beskriva Conny som person på ett träffande sätt:

Trivs du inte vid sidan av rinken kan du aldrig göra ditt bästa på den. Jag är en glad människa och ju roligare jag har, desto bättre spelar jag.

Tänk på att boken skrevs innan Örebro faktiskt gick upp i SHL och Conny Strömberg följde med upp och faktiskt fick spela i SHL till slut. Boken slutar alltså innan karriären fick sitt klimax, vilket är synd. Kanske att han kan fundera på en nyutgåva med lite kompletteringar. Han var trots allt aktiv många säsonger till efter det även om det varit längre ner i seriesystemet.

Conny Strömberg är och kommer att vara en älskad spelare och individ här i Örebro. Det är nog den klubb som han är som mest uppskattad av. Han hade ändå nästan fem säsonger här. Även om han inte är erkänd som en formell legend av Örebro Hockey så är han nog det i folkmun i alla fall.

Bild från bandyportfoljen.blogg.se