Säga vad man vill om spelet ibland, men faktum kvarstår att Örebro haft en väldigt stark inledning på säsongen. Efter 16 spelade matcher leder man serien och har fyra poäng ner till trean Växjö.

Om det är helt rättvist går som sagt att diskutera, men en viktig komponent i att Örebro leder är att serien är väldigt jämn. Mellan tredje och trettonde plats skiljer endast 7 poäng, och sen HV71.

Örebro förlorade första matchen mot Timrå och även så den andra. I båda fallen slutade matcherna 2-2 vid full tid. En gång avgjordes matchen på straffar, en gång i förlängningen. Timrå spelar säkert hemma och lutar sig sedan mot sina fixstjärnor i offensiven. Det verkar funka såhär långt.

Därmed bröts den fem matcher långa segerrad som Örebro lyckats bygga upp. Det var många viktiga poäng som sattes in på kontot under denna radda, men det har också kostat med skador på Jani Lajunen och Emil Larsson.

Förhoppningsvis är ingen av dem allvarliga, det verkar inte så i alla fall. I deras frånvaro har Milton Oscarsson och Adam Hofbauer fått chansen och verkligen visat framfötterna. De har till och med fått utdelning med sitt frejdiga spel. Oscarsson har också fått kliva in i boxplay och gjort det bra där. Hofbauer har utnyttjat sin fart på ett exemplariskt sätt där han till och med stormar mot båset när det är dags att byta.

Det fanns betänkliga frågetecken inför säsongen om vem som ska göra målen i laget, men det verkar inte vara något problem såhär långt. Örebro är ett SHL:s främsta lag offensivt och då är fortfarande powerplay något av ett sorgebarn tyvärr. Inte samma totalt dunderkatastrof som förra säsongen, men likväl långt ifrån bra.

Lyckligtvis är boxplay tillbaka på en hög nivå, och där har de faktiskt också gjort två mål framåt.

Jhonas Enroth håller samma fina nivå som förra säsongen, men Jonas Arntzen har studsat tillbaka och det gör att Örebro kan stoltsera med en av seriens bästa målvaktspar. Defensiven var det inte många som ifrågasatte inför säsongen och den har varit bra, men det finns nog utrymme för förbättringar.

Nu är det fortfarande långt kvar och Örebro kämpar med att vara konsekventa i sitt spel och hålla en hög och jämn nivå över tid, men visst känns det lovande. Det man inte behöver kämpa nämnvärt med är att komma på fötter igen efter en mindre bra insats, och det är en nyckelkomponent i varför man leder serien.

Det är inte perfekt och det är inte överdrivet polerat alla gånger, men det är effektivt och det är ganska säkert.  Det handlar om att göra saker tillräckligt bra, och det har Örebro i det mesta gjort.

Sedan finns det saker som kan bli bättre, men inte Rasmus Rissanens målskytte. Hans personbästa är 7 mål på 29 matcher när han spelade J18 i KalPa. Han gjorde också 4 mål på 71 matcher med Everett Silvertips i WHL. Han är redan uppe på tre mål i år! Sju mål är kanske att hoppas på mycket, men några fler lär det nog bli om han fortsätter våga fylla på och skjuta som han gjort hittills.

Han är aningen överglänst av sin radarpartner Kristian Näkyvä som producerar poäng som aldrig förr. Att spela lite mindre har gjort honom mycket gott. Han behöver inte ta fullt så stort ansvar med en jämnare backlinje och en enorm spets i Philip Holm.

Både Mathias Bromé och Rodrigo Abols har vaknat till liv när det kommer till poängen, men Abols går inte riktigt att känna igen där ute ibland. Vi är dock alla människor och med tiden kommer nog även han att hitta sitt dominanta och kraftfulla spel igen.

Jag tror fortfarande på det här laget. Det kommer att komma sämre matcher och att de vinner serien är nog en högoddsare, men jag kommer bli besviken om de inte kommer top-6. Det handlar om att vara bra nog, inte perfekt.