Det blev utan tvekan en säsong med två ansikten.

Ett med ett lag som förtvivlat kämpade med att vinna hockeymatcher, men allting studsade emot. Alla misstag kostade något fruktansvärt och man blev straffade för precis allt. Ibland fick man medstuds, men aldrig speciellt länge.

Sedan bytte man tränare och lyckades värva in Jhonas Enroth. Tränarna justerade spelet lite till att vara lite smartare och lite modernare. Man sökte mer avslut nära mål och man jagade inte fullt lika mycket som innan. Enroth skapade lugn där bak. Något som inte funnits tidigare under säsongen.

Att laget faktiskt tog sig till slutspel efter att ha haft fyra poäng upp till Mora över kvalstrecket är bara en enorm bedrift i sig. Jag vet inte vad man ska jämföra det med riktigt. De var totalt uträknade från slutspelet, men lyckades rada upp segrar, bokstavligen, och klättra upp över play-in-strecket.

Att man sedan förlorade den första matchen efter ett par väldigt tveksamma beslut från domarna gjorde att man bara kände ännu mer för detta gäng. Detta gäng som utan sin stjärnspelare lyckats göra en resa utan like.

Det var inte över för det. Det var sedan dags för omgång två och den skulle spelas hemma i Behrn Arena. Det är alltid bra stämning där, men idag… Det var något extra. Det var något utöver allt annat. 14-3, och sittplats var med på noterna, bjöd till något djävulskt. Det första tio minuterna var jag allvarligt nervös för om jag skulle ha kvar all hörsel efter matchen. Det var öronbedövande.

Det är givetvis inte speciellt kul att förlora, men Örebro stod upp för och med allt de hade, och tvingade verkligen Växjö att göra sitt yttersta för att vinna. Växjö är ett taktiskt mycket skickligt lag som har spetsspelare som Örebro saknar motstycke till. Men gudarna ska veta att Örebro ändå gjorde match av det hela.

Jag är enormt stolt Örebroare i största allmänhet, men i synnerhet när det kommer till det som åstadkoms i Behrn Arena. Den stämning som man skapar under matcherna i med- och motgång. Det är inte många lag som mäter sig med det.

Och hur alla tackade av laget efter matchen. Trots förlust var det inte många som gick hem utan alla stod upp, klappade händerna och visade verkligen hur mycket man älskar detta lag och uppskattar den enorma insats som de stått för under slutet av säsongen.

Det gör också att jag är något så fruktansvärt förväntansfull och positiv till nästa säsong. Det finns ett spel och en början på något som kan bli riktigt bra. Nu gäller det verkligen att Örebro Hockey tar vara på detta och tar nästa kliv.

Mathias Bromé ryktas vara på väg hit och det är en mycket bra värvning. Oskar Lang och Max Lindholm är likaså intressanta namn för klubben. Tyvärr innebär det också att spelare lämnar, men det hör till spelet. Framförallt Marcus Weinstocks framtid, men även Kalle Olssons kommer väcka känslor hos supportrarna.

Det kommer att hinna hända mycket mer än så innan hösten är här igen. När den är det så hoppas jag att det är fler än jag som vågar säga att Örebro verkligen har något på gång nu. ”Se upp för Örebro”, hade varit en skön rubrik att läsa i storstadsmedia, eller åtminstone någon blogg i utkanten av deras utgivning, men det är kanske mindre sannolikt än att Örebro faktiskt tar sig till slutspel även nästa år.

Nu väntar alltså ”silly season”. Den säsong en del tycker är den roligaste delen på året. Jag för min delen föredrar nog tiden i arenan, men tycker också att det är rätt kul med alla rykten och övergångar som blir. Vi kommer ligga tajt på alla nyheter kring Örebro Hockey och kommer inom kort också släppa en utvärdering av alla forwards. Vi har redan släppt en med backar och målvakter.

Tills vidare. Det är vi som är Örebro!