En premiär som nästan kom av sig

En premiär som nästan kom av sig

Det började frejdigt och Emil Larsson hittade nätet nästan omgående efter ett bra placerat skott av Philip Holm. Örebro såg bra ut fram till att Linköping lyckades kvittera till 1-1. Då svängde matchen och Örebro fick det svårare och svårare att komma fram genom mittzon.

Linköping ställde upp bra Örebro hade bitvis förtvivlat svårt att spela sig igenom ett uppställt motståndarlag. När de lyckades överrumpla dem gick det bättre, men det var långt ifrån alltid man gjorde det.

Örebro vann ändå skotten i första, men många av de skotten kom just under första halvan av perioden. Ett ribbskott av Leino i powerplay hade dock kunnat gett en helt annan matchbild. Leino var dock inte klar där som tur var.

Den andra perioden börjar sedan på nästan sämsta tänkbara sätt när Rasmus Rissanen trippar en motståndare i en närkamp och Linköping gör mål i det kommande powerplay-spelet. Skottet såg ut att ta klockrent i stolpen för mig på läktaren, men det visade sig att den tog också klockrent i mittstolpen…

Det resultatet stod sig perioden out och Linköping var bättre i andra perioden.

Den sista perioden var sedan också till Linköpings fördel, med ett klart övertag i skott, varav ett var klockrent i ribban. Kvitterat i ribbträffar med andra ord.

Istället skulle Leo Carlsson se till att kvittera till 2-2 i powerplay efter drygt halva perioden. Det lyckades Örebro hålla perioden ut och precis innan matchen tog slut skickade Ty Rattie klubban upp i ansiktet på Philip Holm. Samma Rattie som prickade ribban för övrigt. Han och klubban får kanske ta en pratstund sen.

Örebro började därmed förlängningen med en man fler än Linköping. Det var … inget lysande powerplay. Det gick långsamt och passarna gick mest runt boxen. Mot slutet fick man dock till det bättre och Robert Leino kom i läge två gånger om, och andra gången gick pucken i nät och säkrade två poäng till hemmalaget.

Var Örebro det bättre laget? Inte på något övertygande sätt. Gjorde man flest mål? Japp. Så visst är det rättvist enligt regelboken, men spelmässigt … njae.

Jag vill nog påstå att detta var den bästa och starkaste klack som Linköping haft på plats i Behrn Arena. Det gjorde verkligen mycket för stämningen. Jag hoppas de lyckades hålla sig denna gång och inte satte eld på bussen hem i all iver.

Fjortontre var röststarkare, konstigt vore annat, men LHC-klacken bjöd upp och det ska de ha all eloge för. Bortaklackar tillför något enormt till stämningen. Det underbara tifo som Fjortontre inledde matchen med var otroligt fint och välgjort inte minst. Jag kan bara föreställa mig hur många timmar det tog att måla det.

Det var bara synd att spelet på isen inte var bättre. Klackarna förtjänade mer, men det var kanske ett omen när tekniken bråkade redan under uppropet av spelarna och musiken överröstade en sjungande klack. jag hade önskat en bättre känsla från klubben, men det har jag skrivit många gånger nu och man får kanske vänja sig vid att introt är vad det är.

Linköping kommer inte att vara samma stryklag som förra säsongen, men jag vet inte om de kommer vara ett topplag heller. Dock tror jag många LHC-supportrar är glada bara de inte behöver tänka på kvalstrecket.

Jag vill fortfarande tro att Örebro är ett lag för top-6, men de behöver visa att de kan spela bra hockey i 60 minuter. Nu väntar två matcher mot Frölunda borta på torsdag och Oskarshamn hemma på lördag nästa vecka. Lite bättre motstånd kräver att Örebro spelar bättre. Det blir spännande att se om de höjer sig med utmaningen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

%d bloggare gillar detta: