Nyårskrönika: Vilka är Örebro Hockey?
Örebro Hockey gick upp i SHL till säsongen 2013/14. Det är lätt att påstå att man snubblade in i SHL, men det är inte helt sant. Laget må ha inlett säsongen svagt och rubrikerna kring Conny Strömberg stal säkert mycket energi.
Avslutningen på säsongen var dock enormt stark och när man väl tagit sig till kvalserien med lite hjälp från Oskarshamn var det raka spåret till SHL och det gjorde man helt och hållet på egen hand i överlägsen stil. Med stjärnan Jared Aulin skadad gick Marcus Weinstock in i monsterläge och med en supertajt defensiv var det rena autobahn.
Man hade nu tagit klivet över tröskeln och befann sig i hockeyns finrum rent tabellmässigt, men det fanns så mycket annat som inte var där. Laget var inte byggt för SHL och nye tränaren Patrik Ross kastades in i en situation som var allt annan än tacksam. Han hade gjort ett strålande jobb i Troja-Ljungby säsongen innan och jag tyckte han verkade vara ett spännande nytt namn som kanske kunde ta Örebro till nya höjder.
Laget producerade inledningsvis, men efter ett tag tog det tvärstopp och det ryktades om att det skurit sig inte bara mellan honom och truppen, men också att de assisterande tränarna tog sig friheter och inte längre lyssnade på honom. Jag ska inte påstå att det spel han ville spela inte fungerade, för det gjorde det verkligen inledningsvis, men materialet höll inte.
Då kom istället Kent Johansson in och styrde om spelet till ett mer defensivt spel ”a la köttmur och kontra” i ett försök att rädda laget kvar. Det blev ändå kvalspel, men som tur var hade Markko Anttila och Ville Viitaluoma anslutit och kunde rädda säsongen för Örebro. Nu kanske det skulle finnas en chans att bygga något.
Säsong två lyckades man locka hit Derek Ryan och han tillsammans med Martin Johansson och Daniel Viksten var en av SHL:s bästa kedjor. Ryan serverade öppna mål till höger och vänster. Johansson och Viksten med sina främsta egenskaper snabbhet och rappa skott producerade över all förväntan.
Örebro såg ut som ett lag med en stark defensiv som dessutom vann täta matcher. Man hade också lyckats värva Julius Hudacek som bara han kunde vinna matcher åt laget ibland. Kanske började en identitet komma fram? Slutspel blev det och även om man verkligen pressade Växjö i kvartsfinalen blev de för svåra.
Efter det försvann Ryan till NHL/AHL och man misslyckades med att ersätta honom. Jakub Petruzalek kom hit med sorg och lyckades aldrig riktigt acklimatisera sig. Justin Hodgman var mer intresserad av att festa än att träna. SHL var än så länge lite för stort för Libor Hudacek och Greg Squires.
Det räckte precis till play-in-spel eftersom Viksten och Martin Johansson fortfarande hade kemi och storebror Hudacek stod på huvudet i många matcher. Defensiven från föregående säsong gick inte att känna igen.
Nästa säsong var inte mycket annorlunda den. Libor och Greg tog några steg, men när Daniel Viksten fick säsongen förstörd av skador, Joakim Andersson spelade över huvud taget inte alls och Tom Wandell inte lyckades axla rollen som förstacenter ja då blev det inget alls med den säsongen heller.
Därefter en säsong till med desperat spel för överlevnad. Wandell kom fram mer och Andersson var äntligen tillgänglig för spel lite mer än halva säsongen, men istället spelade Libor bara strax över 30 matcher. Det blev i alla fall inget kval får man väl sammanfatta det som.
Ekonomin hade misskötts grovt dessutom och några riktiga pengar att värva för fanns egentligen inte efter alla floppar.
Niklas Sundblad hade kommit in för att rädda säsongen och lyckades väl med det. Han försökte även utveckla spelet till något mer slagkraftigt och kom väl en bit på vägen med det, men han fick det inte att stämma till hundra procent.
Hans taktik fick kritik för att vara föråldrad och med facit i hand är det svårt att avfärda det. Det är dock ett stort steg framåt från det som hans ersättare förespråkade.
Nu är frågan om den senaste tränarskonstellationen är här bara för att rädda säsongen eller kan de faktiskt vara med och skapa någon form av kontinuitet? Kenta var med tre säsonger på ett ungefär och det hade ju kunnat betyda att man försökte bygga någon form av identitet, men det vågar jag påstå att man tog chansen att göra.
Det är kanske hårt att säga att Örebro Hockey har spenderat fem säsonger med att göra i stort sett ingenting för att förbättra sitt läge, men tabellen ljuger inte. Det har snarare varit mer regel än undantag att ledande spelare floppat och det ser ut utifrån som att man har hela tiden haft ett fokus på att överleva, panikvärva och försöka klara sig kvar.
Givetvis finns det mera djup än så i arbetet, men det hamnar verkligen i skuggan av den desperata kampen i botten av tabellen där det streck man hela tiden pratar om är det nedersta.
Örebromodellen har det pratats om, men den är inte formulerad. Om den inte spikas och man lyckas skapa någon form av kontinuitet är det väldigt svårt att se hur Örebro faktiskt ska kunna ta nästa kliv och bli ett lag som slåss om slutspel istället för att bara försöka överleva i SHL.
Nuvarande ledning fick ta över en klubb med en ekonomi i spillror och sportsligt är det givetvis svårt att värva bra spelare utan pengar. Föregående säsong och även denna kan jag i alla fall därmed acceptera att de blev inte bättre såhär.
Nu lär vi inte få något officiellt presenterat, men på något vis hade det känts bra om klubben kunde presentera en tydligare identitet och faktiska steg för att uppnå den. VD Micke har presenterat sina mål, men jag skulle vilja ha dem lite tydligare definierade och framförallt vill jag veta vilken hockey Örebro verkligen ska stå får.
Örebro Hockeys A-lag känns som det som har det svårast just nu. Juniorverksamheten känns som den blomstrar. Inte bara i Örebro, men även runtom i länet och det ska givetvis de lokala klubbarna ha det mesta av berömmet för, men jag vill inte heller förringa de insatser som Örebro Hockey försöker göra för att stötta hockeyn i regionen.
Jag tänker därför runda av denna krönika med att säga att även om det varit några tunga år med fokus på överlevnad har jag stora förhoppningar om att det kommer att bli bättre. Förra och denna säsong har man arbetat med extremt små spelarbudgetar av SHL-mått och inför nästa säsong kommer Örebro att kunna svänga sig med helt andra möjligheter för att värva spelare.
Det kommer innebära att en del kära namn kommer att få lämna, men också att Örebro kommer att kunna ställa ett klart slagkraftigare lag på isen. Då kan vi kanske realistiskt faktiskt kan vara med och slåss om en slutspelsplats.
Det vore så klart riktigt kul om den här gruppen också kunde ta sig till slutspel och jag tänker inte sluta hoppas eller ge upp drömmen förrän det verkligen är kört i både teori och praktik, men jag tänker också vara realistisk i mina förväntningar.
Det sista jag tänker säga är om det faktiskt är något som varit konsekvent och man kunnat lita på hela vägen så är det 14-3. I med eller motgång är de alltid där. Om ni inte redan är medlemmar finns det all anledning att bli det för att stötta dem i deras arbete. För det de gör för stämningen i Behrn Arena är oersättligt.
Glöm inte heller att bli medlem i Örebro Hockey innan nya året faller in om ni ska ha något att säga till om på årsmötet.